Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så
oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis
bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här
blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt
minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna
verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material
som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för
att lyfta skivan helt och hållet.
Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den
avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just
med Iron Maiden utan att det verkar
vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera
ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte
tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen
tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig
får anses vara en musikalisk styrka!
Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor.
Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer
och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men
så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce
Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till
historien (enligt mig).
6/10
