Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna
engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den
bluegrassdoftande DE7. Efter det
införskaffades det då senaste albumet Closer
to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip
alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag
led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar
jag verkligen sista och inte senaste.
Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min
besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för
mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt
varit Dave Edmunds signum. Men det
är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske
skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.
Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på
tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men
använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min
besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är
förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och
intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till
tongångarna.
Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa
mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt
betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.
7/10
