Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för
länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället.
Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och
nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att
jag skriver några rader om den!
Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av
från Judas Priest. Det sägs att det
här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor
sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa
att Rob numera sysslade med
imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det
här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget.
Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har
jämfört soundet med Panteras. Jag
lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse,
mina kunskaper om Pantera är tyvärr
alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om
hur det egentligen ligger till.
Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och
soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat
bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var
mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten
på ett helt annat sätt. Självklart har Rob
Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag
initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga
pitchen som Rob hade gjort sig känd
för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att
han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också
tar till de nedre registren i flera låtar.
Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa
melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar
att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än
bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur
hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna
når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska
vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och
ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan.
Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska
uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den
låter lite sunkigt.
9/10
Köp den här: CDON
