Jag blev visserligen varnad för
den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan
införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda
bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som
helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen
är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte
gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om
den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som
hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från
slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även
om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av
musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket
sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så
plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja
plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita,
du kan göra mycket bättre musik än så här!
