Recension: Kiss – Creatures of the Night – 1982

Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10 

Recension: Twisted Sister – Under the Blade – 1982

Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10 

Recension: Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982

I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10 

Recension: Bruce Springsteen - Nebraska - 1982

Bruce Springsteen:

Nebraska

1982

Colombia: 5113032

Som jag konstaterade när jag nyligen recenserade Bruce Springsteens: 18 Tracks, så räknar jag mig ingalunda som ett fanatiskt fan till New Jerseys stora son. Dock fick jag, efter att han skrivit den recensionen, påtryckningar från flera håll att jag borde införskaffa just det här albumet och vem är väl sämre än att han vill upptäcka nya grejor, fördjupa sin kunskap och utvidga sina referensramar, inte jag i alla fall…

Sagt och gjort, skivan införskaffades och nu ska jag ge er min ärliga uppfattning av den. Själva inledningen – titelspåret Nebraska, finner jag nästan obeskrivligt seg. Jag blir inte det minsta intresserad av vad Bruce sjunger om, och ljudmässigt är det alldeles för grötigt för att jag ska få en klar bild av textens innehåll. Jag kan visserligen läsa den i textbladet eller på annat sätt få reda på att den tydligen bygger på filmen Badlands som i sin tur bygger på den verkliga mördaren Charles Starkweather, men framförandet är allt för tråkigt för att jag ska orka intressera mig. Samma sak kan gälla spår nummer två – Atlantic City som dessutom följer lite i samma ljudfilosofi åtminstone när det gäller ett väldigt framträdande munspel i ljudbilden. Det känns lite som om detta instrument ligger utan på musiken och gör att det inte riktigt blir en helhet av det hela. Musikaliskt skiljer sig dock Atlantic City en smula från öppningsspåret, inte minst vad gäller tempo, det finns också en mer traditionell struktur angående förhållande mellan vers och refräng.

Tyvärr är inte munspelandet mer följsamt på tredje låten – Mansion on the Hill, heller och faktum är att jag vid det här laget börjar bli lite irriterad på produktionen även om jag tycker att herr Springsteen fått till en vettig melodi här, vilket jag inte var så intresserad av i de inledande spåren. Men så händer något… Johnny 99, som kanske inte får mig enormt intresserad, men jag märker ändå en tydlig skillnad i både det musikaliska framförandet, munspelet börjar äntligen lägga sig till rätta och ta lite mindre plats i ljudbilden, mycket trevligare att lyssna på tycker jag, och i inlevelsen. Plötsligt verkar Bruce intresserad av det han sjunger om och det är verkligen A och O, särskilt på en platta av det här sparsamt instrumenterade slaget.

Efter denna initiala vändpunkt blir plattan betydligt intressantare och faktum är att jag skulle kunna ägna resten av den här recensionen åt att beskriva hur lyrisk jag är över plattans absoluta höjdpunkt – Highway Patrolman, som är en mycket vacker, följsam och lågmäld melodi som nästan framkallar lite fukt i ögonvrån i sin melankoli. Det är få förunnat att skapa en så innehållsrik text som dessutom målar upp bilder av hela händelseförloppet för det inre ögat. En ganska enkel historia egentligen om två bröder, varav den ena jobbar på lagens sida och ser lite mellan fingrarna när brodern hamnar i klammeri med rättvisan, då ju blod är tjockare än vatten. Saken kommer till slut till ett grövre våldsdåd där den efterföljande handlingen beskrivs så här: It was out at the crossroads, down round Willow bank. Seen a Buick with Ohio plates, behind the wheel was Frank. Well I chased him through them county roads till a sign said Canadian border five miles from here. I pulled over the side of the highway and watched his taillights disappear.

Det finns naturligtvis även en nackdel med en allt för stark låt på en platta och i det här fallet blir det en väldigt stark kontrast mot det övriga materialet, vilket i sin tur innebär att efterföljande, smått entoniga, State Trooper kanske får ta på sig lite extra kritik i sin tråkighet. Det bättrar dock sig med en trevlig melodi igen strax efter med Used Cars, i jämförelsen med den euforiska upplevelsen Highway Patrolman står den sig slätt men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här en av plattans höjdpunkter. Munspelet ligger i ljudbilden där det ska och skär inte lika mycket i öron som i de initiala spåren.  Så följer det enda spåret med elgitarr faktiskt, det är fortfarande sparsamt instrumenterat, vilket enbart är positivt, men låten i sig lever åter igen upp till mina fördomar om Bruce Springsteen och även om jag inte finner Open All Night som lika tråkig och intetsägande som plattans inledning så är det inget som griper tag i mig trots att det här egentligen är rivig Rock and Roll till skillnad från plattans övriga ballader.

My Fathers House tar oss sedan tillbaka till de lågmälda trakterna som jag tycker är den här skivans styrka. Det är Springsteen som skrivit låten men inte är tongångarna unika i den här? Jag kan inte placera det till några exempel men det här har jag hört många variationer på sedan tidigare från olika håll – möjligen i någon countryballad av Willie Nelson eller så. Plattan avslutas sedan med Reason to Believe som jag dessvärre känner engagerat av i någon större utsträckning.

Slutsatsen då? Totalt sett gillar jag det akustiska soundet, vilket i och för sig inte var någon högoddsare då trubadurer är någon som definitivt faller inte ramen för mina intresseområden, och även om jag som helhet inte ser det här som något mästerligt album så vill jag ändå påstå att det helt klart är välinvesterade pengar om så bara får att få njuta av Highway Patrolman!

6/10

Recension: John Mellencamp – American Fool – 1982

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen MrHappy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10

Noice – Europa – 1982

Ursäkta? Vad är det här? Det finns inget här som påminner om det som gjorde första och andra skivan så bra. Det finns ingen vidare inlevelse och jag vill knappt kalla det för rock längre. Synthpop är ett bättre epitet. Man undrar om det ens är samma band som tidigare släppt tre rockplattor som etablerat sig på den svenska rockhimmeln, eller i alla fall två av dem. Svaret på det är: nja… Det är en ny medlem på Gitarr och sång (även om man inte hör några gitarrer) – Niklas Östergren och flertalet låtar är skrivna av Freddie Hansson, bandets keyboardist. Detta hörs mer än tydligt då han ibland svävar ut mer än lovligt på sitt instrument. Även Kee Marcello medverkar och producerade dessutom plattan. Ingen större merit om man frågar mig!

2/10