Ibland ramlar
det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer
det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för
första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför
är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.
För det första
får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags
musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner
lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort
intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade
på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen
inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina
rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar
killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen
älskar det här!
Och vet ni vad?
Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade
inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan
för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har
blivit lite snål med betyg på gamla dar…
Men det här är alltså
en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som
jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte
riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra
med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag
att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av
världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det
som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och
rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!
8/10
