Therion – Theli – 1996

Har man lyssnat tidigare på Therion lär man känna igen sig. Det är tung metalmusik ackompanjerad av klassisk orkester och körarrangemang. Rent principiellt gillar jag när man för söker förena olika stilar och därmed skapa något nytt. Här tycker jag dock inte att sounden gifter sig lika mycket som jag skulle vilja att de gjorde. Det finns inte mycket jag känner igen även om jag skulle sätta på skivan igen direkt efter jag har lyssnat på den. Det är helt enkelt inte några tillräckligt medryckande melodier.

Jag har ingen riktigt klar tidlinje över Therions förändringar, rent musikaliskt, i huvudet, men jag vet att det under de tidigaste åren var ett mer eller mindre renodlat Death Metal band och det är anmärkningsvärt vilken skillnad det är på den här musiken jämfört med det mesta annat som finns att tillgå. Therion har helt klart varit ett av förgrundsbanden när det gäller symfonisk metal. Och så är de från Sverige, som de flesta andra band tycks vara när det gäller att skapa nya influenser och stilar. Jämför till exempel med Bathory som nästan helt på egen hand skapade det sound som tusentals andra band sedermera kom att ta efter.

5/10

Therion – Deggial – 2000

Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!

7/10

Nyheter: Avantasia - The Mystery of Time

Vackert!

Release 20130329

Opeth – Orchid – 1995

När den här plattan kom 1995 var den förmodligen mer banbrytande än vad den ges kredit för idag, man har större referensramar och man är inte lika imponerad av tempoväxlingarna längre. Det är dödsföraktande partier och lugna partier, men jämför man med andra band som Sins of Thy Beloved eller Tristania så tenderar den här att bli lite platt i betraktelsen. Låtarna, med ett par instrumentala undantag, som kan betraktas som transportsträckor eller möjligen som preludium inför nästkommande låt, är väldigt långa och flera av den överstiger tio minuter. De är variationsrika och spänner över hela spektrat, vildsint death metal för att sedan brytas av med akustisk gitarr eller piano. Det finns också ren sång som bryter av väsandet/growlandet/skrikandet, som påminner en del om vad Thomas Backelin åstadkom i Lord Belial, vilket vokalisten mestadels använder sig av. Det är väl inte riktigt lika aggressivt på vokalistplanet men det känns i alla fall som en adekvat referenspunkt i sammanhanget. De instrumentala delarna av albumet är mycket bra och Silhouette, som är det första och pianobaserade stycket är riktigt medryckande och känns mer som en klassisk komposition är något som hör hemma på ett metalalbum. Ändå känns det som om det smälter in mycket bra och gör plattan mer nyanserad och varierande både inom varje spår och även plattan som helhet. Ibland kan det tyckas vara lite väl spretigt i spåren som musikaliskt tycks bestå av flera kompositioner, det finns inte riktigt den helhetsbetraktelse som man skulle kunna önska men det råder å andra sidan heller ingen tvekan om att det här i grund och botten är ganska vildsint death metal, smakfullt kryddad med lugna passager. Personligen har jag en del problem att tåla den väsande/skrikande vokalisten, men det är ju å andra sidan nästa ett av epiteten i så här musik och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

6/10 

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000

Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 

Recension: Tristania – Widow’s Weeds – 1998

Här är ytterligare ett band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin, men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik. Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra, lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs, kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!

10/10 

Recension: Epica – The Phantom Agony – 2003

För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10 

Avantasia - The Metal Opera

Tja, vad det är för opera över det här vet jag inte men det är onekligen tilltalande heavy metal med fokus på vokalistrollen. Det är väl ingen som är riktigt klassiskt skolad kanske men det ligger i alla fall på gränsen mot symfonisk metal i någon utsträckning. Det är trevligt att höra på och melodierna är medryckande och om det inte är något jag skulle våga mig på att sjunga med i.