Sacred
Reich:
The American Way
1990
Hollywood Records HR-61190-2
Det här är Sacred
Reich andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den
första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så
fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och
dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer både mellan låtarna men även
klipska tempoväxlingar inom många av låtarna. Det är också en mer välproducerad
platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl
utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins
profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som
möjligt.
Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och
då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där
inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att
de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de
snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla
som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett
exempel på detta är till exempel State of Emergency och I
Don’t Know.
Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation
men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall
vara Phil Rind (Vokalist och
bassist) som visserligen inte är någon Luciano
Pavarotti eller Jussi Björling
men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på
det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara
fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt
ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av
aggressivitet.
Phil har också skrivit
samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att
texterna är viktigt sätt att uttrycka sig för honom. Politik och samhällkritik
serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner
varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet
mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens
förhållande också: It's the root of all
disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a
chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a
love...hate relationship.
Det finns
också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att
metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred
Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett
stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all
convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at
last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear
pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom
alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in
the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a
capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no
truth, no justice the American way.
Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både
Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som
till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om
ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor
och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla
anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man
inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och
kära: Who's the cause, who's the blame for a life
that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next
time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can
save a life/so really who’s to blame?!
Något som jag personligen också brinner lite extra för, är
formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I
won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent
avslutar I Don’t Know.
Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att
kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man
absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både
trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag
tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning
för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om
man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för
bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de
tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här
recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!
10/10
