Bruce Dickinson – Tyranny of Souls – 2005

Jag har dragit mig för att recensera den här skivan trots att jag har haft den i min ägo ganska länge. De två föregående skivorna – Accident of Birth, 1997 och The Chemical Wedding, 1998, som jag båda tycker är väldigt bra, kom innan Bruce återgick till Iron Maiden. Men den här alltså fem år efter återföreningen. Jag vill inte säga att det märks, för Bruce Dickinson sjunger lika bra som någonsin och det är absolut inte något fel på hantverket, det är bara det att det inte finns några minnesvärda låtar. När jag har lyssnat igenom skivan en gång har jag ingen aning om hur den började, när jag har hört den två, tre eller fyra gånger vet jag fortfarande inte vilka låtar de innehåller.

Annars låter det väl i stort sett bra. Själva produktionen är det inget fel på. Man skulle väl kunna säga att det låter lite som Iron Maiden ”light”, fast utan Steve Harris karaktäristiska basspel.

5/10

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

The Lovell Sisters Band – When Forever Rolls Around – 2005

Om jag rubricerar den här skivan som country, är det någon som blir förvånad då? Och det var faktiskt under de förutsättningarna och förhoppningar jag köpte skivan. Den var visserligen onaturligt billig men man vill ju ändå införskaffa kvalitet framför kvantitet! Och mycket riktigt! Det är country, till och med bluegrass, som jag uppskattar väldeliga när det är gjort på rätt sätt. Här är det kanske lite mjukare än vad jag skulle föredra men det är tillräckligt med banjo och stämsång för att jag ska trivas. I längden blir skivan förvisso lite seg men ändå en skiva som jag kommer att plocka fram emellanåt när andan faller på.

6/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Kreator - Enemy of God - 2005

Kreator

Enemy of God

2005

Steamhammer: 69842

När Kreators senaste platta – Hordesof Chaos, var ny skrev jag en recension om den och konstaterade att den var lite för skrikig för min smak men ändå klart tilltalande i den instrumentala partierna. Jag fann plattan var hygglig men var kanske inte jättesugen på att införskaffa mer med de tyska hårdrockarna. Men… Självklart vill man vidga vyerna och Enemy of God införskaffades för en tid sedan. Det är plattan före den jag redan har skrivit om och den är inte lika brutal faktiskt!

Detta är enbart positivt. Det blir inte en lika kaosartad upplevelse och sången är mycket mer kontrollerad. Jag tycker också att strukturerna i låtarna är mera genomtänkt och riffen hur bra som helst. Faktum är att det finns väldigt få nackdelar med Enemy of God jämfört med Hordes of Chaos. Det jag hade att invända emot är här som bortblåst. Kvar är en brutalt bra skiva med starka melodier och sköna riff. Det är tysk thrash metal när den är som bäst helt enkelt!

9/10

Recension: Candlemass – Candlemass – 2005

Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10 

Recension: Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005

Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10 

Recension: Alice Cooper - Dirty Diamonds (2005)

Om föregående plattan The Eyes of Alice Cooper hade vibbar från Killer och Love it to Death så är det ingenting mot vad den här skivan presenterar. I princip hela inledningen skulle kunna ha varit tagen från borttappat material från den tiden, eller rättare sagt, det är endast några få låtar som bryter mönstret och inte skulle kunna vara den felande länken i Alice tidiga karriär.

Det är medryckande låtar som man kommer på sig själv med att gå och nynna eller vissla på och i princip hela inledningspartiet är fullständigt fantastiskt: Woman of Mass Destruktion, Perfect, som faktiskt nästan är helt perfekt i mina öron och You Make Me Wanna blir i det närmaste euforiska betraktelser i mina öron medan titel spåret Dirty Diamonds för soundet delvis tillbaka till Brutal Planet och Dragontown men också flirtar lite med Bondfilmernas teman. Det är både lite av arrangemanget och några textrader som får mig att dra denna slutsats, men det kanske är som jag överanalyserar, vad vet jag?

I vilket fall som helst är onekligen The Saga of Jesse Jane en låt med glimten i ögat och även om jag inte direkt vill säga att Alice får kämpa för att hålla sig för skratt under framförandet, så är det mycket humor i denna. Bara inledningen vittnar om stor humor – på bästa Alice Cooper manér förstås: I’m in jail in a Texas town/In my sisters wedding gown, för att sedan förtydligas i refrängen med: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just a normal guy/Who dresses like a butterfly eller för den delen den andra varianten Jesse Jane, are you insane?/Or are you just an average Joe/Looking for a fashion show. Det går väl heller inte att komma runt textraderna: Well, I guess that was the final straw/I Pulled my pistol from my wonderbra…

Ska man sammanfatta plattan som helhet är den mycket bra i de flesta avseenden, den speglar Alice Cooper i den stil, som enligt mig klär honom bäst. Samtidigt blir detta också albumets svaga punkt, det finns inget nytt utan allt är redan beprövat för tjugotalets år sedan. Detta är förstås en sanning med modifikation då, som jag redan nämnt, titelspåret och någon låt till för den delen har et klart modernare sound än det mesta av materialet. Dessutom är det faktiskt så, att jag aldrig hört Alice göra en riktig bluesballad och det återfinns faktiskt en sån på skivan också. Inget revolutionerande kanske, men en klart upplyftande nytändning och det bevisar också att Alice inte bara går i gamla fotsår utan faktiskt försöker att förnya sig. Det är den riktigt bra låten Six Hours som det handlar om. Det är kanske en pastisch i sammanhanget med tämligen klichéfyllda ackordsprogressioner men det är likväl riktigt bra musik och det är väl det som är det viktigaste i sammanhanget.

Jag tar mig också friheten att helt ignorera plattans bonusspår – Stand, som förutom Alice själv på sång, innehåller rap. Detta är inget sound som klär skivan i någon positiv dager men eftersom den tydligt är markerad som bonuslåt tänker jag alltså inte räkna in den i mitt slutgiltiga betyg och behöver således inte dra av för denna, enligt mig, onödiga fadäs. Allt som allt blir det istället ett mycket positivt intryck med medryckande musik som, i stort sett, låter som på den gamla goda tiden! – 8/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 

The Rolling Stones – A Bigger Bang – 2005

Egentligen borde jag dela ut betyget som motsvarar “ungefär vad man kan för vänta sig” men det är inte riktigt sant för det här är ohyggligt mycket över mina förväntningar. För de erfarenheter jag sedan tidigare tillskansat mig av The Rolling Stones är minst sagt mediokra. Det beror väl kanske, åtminstone till viss del, på att de största hitsen är lite väl uttjatade och älskar man inte dem till en början så tröttnar man ganska snabbt. Jag gillar dock den här skivan ganska mycket, kanske beroende på att den här skivan inte innehåller material som kan jämställas med dessa ”stora” låtar och det gör att det blir ofantligt mycket bättre. Jag tycker dock att den inledande halvan är betydligt bättre än den avslutande.

6/10

Recension: Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Om det hade funnits ett nobelpris i inlevelse skulle Juliette Lewis få det för sina vokala insatser på det här albumet. Hon lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida även om hon emellanåt nästan nuddar gränsen mot att bli en karikatyr av sig själv. Egentligen hade man inte behövt göra den här recensionen längre för det är just hennes inlevelse i musiken och i texten som är den här skivan allra största behållning! Musikaliskt är det inte lika experimentellt och alternativt som Terra Incognita från 2009 som jag tidigare har skrivit om. Det här är frågan om mer rättfram punkrocksinfluerad musik om man ens kan kalla punkrocken för en influens. Jag kan inte påstå att det låter riktigt regelrätt punkrock men kanske lite mer än bara en influens trots allt. Den placerar sig i det magiska gränslandet precis där emellan. Det är väldigt medryckande och det beror naturligtvis åtminstone delvis på hennes inlevelse. Jag gillar det skarpt även om jag egentligen inte borde tycka om den har typen av musik och det är ju inget dåligt betyg!

8/10 

Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005

När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10