Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den
saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick
således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände
att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan
egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som
i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så
in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!
Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten
tvist. Anthrax verkar inte ta sig
själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på
serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och
läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.
När jag skrev om Nick
Walls bok om Metallica omnämndes
Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär
slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i
dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter
medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns
också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.
Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt
fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som
riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje
Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som
satte Anthrax på kartan! Skivan
tillägnas Cliff Burton som gick bort
sex månader före releasen i en bussolycka.
8/10
