Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar
jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk
Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är
paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra
ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara
frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade
arrangemang.
Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en
massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens
försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…
Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant
att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje
gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången.
Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju
nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen
komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver
uppmärksamhet, slölyssna inte!
7/10
