Jag vet inte hur många gånger jag
har konstaterat att Accept klarar
sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den
här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är
egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det
som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara
på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte
riktigt har samma signifikans som vanligt.
Som Acceptplatta är den inget
vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt
för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon
sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att
man får betrakta Eat the Heat som en
bagatell i Accepts musikaliska
historia är också uppenbart!
5/10
