För de som inte känner
till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en
blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite
hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig
eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och
kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda
ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen
Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det
är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan
de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med
operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande
arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna
på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas
samman och skapar någonting nytt.
