Faktiskt en skiva som tog
mig med oerhörd förvåning och som åter igen bevisar att man ibland låser in sig
i sina egna förutfattade meningar. Jag hade ingen aning om att Niclas Wahlgren
var en så pass begåvad artist utan utgick helt enkelt från att mina
bristfälliga kunskaper i ämnet var sanningsenliga. Döm därför om min förvåning
när spår efter spår faktiskt känns ganska medryckande och jag inte kunde låta
bli att stampa lite med foten och med ett litet fånigt leende på läpparna kom
på mig själv med att faktiskt tycka om det jag hörde! Nu låter det här som om
jag funnit Shangri-La eller åtminstone haft en liknande upplevelse, närmast av
religiös natur, men fullt så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. För mitt
i allt det goda döljer sig också smärre nackdelar. Till att börja med finns det
ingen som helst dynamik i albumet, låtarna låter likadant och det finns inte
utrymme för några speciellt variationsrika texter heller. Man klarar av att
lyssna på några låtar om att drunkna i sin älskades ögon och andra floskler,
men till slut blir det bara för mycket. Poesi som funkar en eller två låtar i
taget men som blir på tok för tjatig i det långa loppet är definitivt plattans
akilleshäl och det måste tyvärr utspela sig rejält på betyget. Annars gillar
jag Niklas röst, han har en förmåga att beröra, på ett plan som förvisso ligger
nära klichéerna, men han verkar faktiskt mena det han sjunger om, och det är ju
alltid värt något!
6/10
