Recension: Alice Cooper - From the Inside (1978)

From the Inside (1978) – Det här är en av mina absoluta favoritplattor och teman är egentligen precis vad det låter som. Skivan handlar nämligen om de olika karaktärer Alice träffade när han lade in sig själv på Betty Ford kliniken, det sägs i alla fall att det var denna berömda facilitet som begagnades för ändamålet, men helt säker kan man ju aldrig vara, för att slutligen få bukt på sitt alkoholmissbruk. Det sägs att Alice konsumerade två backar Budweiser och en flaska whiskey om dagen, men jag undrar om inte det är en skröna…

Nåja, Här har han i alla fall tagit hjälp av textförfattaren Bernie Taupin, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Elton John och resultatet blir riktigt lyckat! Karaktärerna som låtarna handlar om är riktigt skruvade och totalt olika från varandra, man kan verkligen säga att det finns ett riktigt persongalleri. Jag tycker också att det rent musikaliska håller ihop mycket bättre här än på de föregående plattorna Lace and Whiskey och Alice Cooper Goes to Hell. Det finns en annan kontinuitet i låtarna och det är också en väl avvägd blandning av ballader och upptempolåtar.

Vi möter Vietnamveteranen Jackknife Johnny och konfronteras med dennes problem, sexuell frustration i Nurse Rozetta där en Guds man har köttsliga begär och allmänt vårdslöst levnadsätt i Serious. Balladen Millie and Bille är en av de bästa genom hela karriären och dessutom en duett med Marcy Levy. Allt som allt ganska olika låtar, men som jag nämnde tidigare passar väldigt bra ihop. Det finns en nerv i det hela som är väldigt intressant och närvarande nästan i alla låtarna, Det är väl egentligen bara titelspåret From the Inside, som känns lite radiovänlig, förutom plattans andra singel då kanske – How You Gonna See Me Now? – 9/10

Recension: Doro – Angels Never Die – 1993

Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och honbehöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10