Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Recension: Doro – Force Majeure – 1989

För ett tag sedan skrev jag om Doros skiva Love Me in Black från 1998 som jag fann vara överraskande industriell i sitt sound. Den här påminner ingenting om det! Det här är istället den första skivan som Doro Peasch släppte under sitt eget namn efter Warlock. Det finns någon berättelse om varför det kom att bli som det blev, där Doro nekades rättigheter till namnet Warlock, som hon egentligen ville släppa albumet under men jag kan inte detaljerna och lämnar det helt sonika utanför. Hur som helst så låter det här mycket mer rock ’n roll, hårdrock, heavy metal, eller vad man än vill kalla det för, än vad Love Me in Black lyckades med! Det är nästan stereotypiskt men trots allt mycket bättre än den industriella musikstil som senare skulle komma! Däremot är det inte nödvändigtvis jättebra ändå och det är inte alltid jätteintressanta melodier och där kommer nog den här till korta jämfört med Love Me in Black. Till plattans höjdpunkter hör I Am What I Am och det är alltid kul att höra en version av A Whiter Shade of Pale som plattans inledningsspår. Men även den här skivan lider lite av att Doro inte har en särskilt intressant röst. Hon är helt klart kompetent som sångerska men inget exceptionellt och hon förmår inte lyfta musiken till högre höjder på egen hand. Det blir lite tröttsamt i längden och det blir trots allt lite för stereotypiskt vid några tillfällen. Enstaka låtar funkar ganska bra men helhetsintrycket är inget man hoppar av lycka över.

5/10

Recension: Doro – Angels Never Die – 1993

Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och honbehöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10