Jag vet inte riktigt hur man ska
rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter
väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att
låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar
åtminstone vara väldigt imponerad av Mick
Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det
verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt
enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling
Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att
det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp
till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag
kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse
när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar