Clawfinger – Deaf Dumb Blind – 1993

Klassificeringar av musikgenrer är ofta oerhört svårt men man kan väl saga att Clawfinger blandar Heavy Metal med Industrisound och Rap. Det låter ju fruktansvärt egentligen, men det är inte så farligt. Det är faktiskt riktigt bra! När den här skivan kom var det helt unik, åtminstone för mig och jag tror inte det fanns särskilt mycket sådant här på marknaden då. Musikaliskt sett är det medryckande, jag gillar melodierna, i den mån man kan kalla rappen för melodier. En rytm finns det ju i alla fall. Texterna belyser oftast orättvisor och förtryck, missnöje kanske man kan säga. Ett par större hits finns på skivan, om man nu kan kalla det för hits i de här sammanhangen. Det var i alla fall låtar som spelades på radiokanaler där man kunde spela den här typen av musik. Nigger måste vara den mest kända och den låten fick väl ett och annat ögonbryn att höja på sig kanske, men lyssnar man på texten så är det alltså inte frågan om någon rasistisk test – snarare tvärtom! Min personliga favorit är dock Warfare som har en grym känsla. Och jag tror att båda dessa kontroversiella låtar öppnade vägen lite grand för Clawfingers kommande karriär, det här är alltså deras debutplatta. Ett kalkylerat sätt att synas helt enkelt. Textmässigt finns det flera tänkvärdheter och texterna är viktiga för upplevelsen det är helt klart! Jag gillar det här fast jag inte borde göra det. Det känns stabilt hela vägen!

7/10                   

Recension: John Mellencamp – Dance Naked – 1994

Det här är en skiva som inte ligger i närheten av det bästa materialet från John Mellencamp! De första två, tre låtarna är väl vettiga på något sätt men det är på tok för tjatigt och jag skulle rent av vilja säga – för modernt! Musikaliskt är det kanske inte riktigt vad man för väntar sig, det är uppblandat med modernare tongångar av pop och dance nästan. Inte för att plattan heter så, utan för att det känns så emellanåt. Det låter lite modernare och radiovänligare, det är poppigt helt enkelt och det tycker jag inte riktigt passa musiken om jag ska vara helt ärlig. Det är inte vidare intressant att lyssna på och det gör förstås att man tröttnar ganska fort. Med det i åtanke kan det förstås inte bli frågan om något särskilt högt betyg. De två första låtarna dra upp det men totalt sett blir det ganska blygsamt. Det är kompetent och den skäms inte för sig i hyllan men det är ingen riktigt succé.

6/10