Judas Priest – Nostradamus – 2008

Ungefär samtidigt som Rob Halford lämnade bandet för sitt eget band Fight så upphörde mitt intresse för Judas Priest. Deras föregående skiva Painkiller tog ett tag att lyssna i sig på men blev snart en mycket bra platta i sammanhanget. Alltså var mina förväntningar på den här – Nostradamus, skyhöga eftersom jag inte har införskaffat något av albumen med Tim ”Ripper” Owens eller för den delen Angel of Retribution som blev återföreningsplattan. Tyvärr besannades mina värsta farhågor och de förväntningar jag hade känt vändes snabbt mot besvikelse. Det är visserligen ett kompetent album och Rob Halford får utrymme att briljera som sångare (vilket har oftast gör i alla fall) men ack så tråkigt. Det är det första temaalbumet som kommit från Judas Priest och även om tanken är god så räcker det inte riktigt ända fram. Musiken blir tjatig och de mellanspel som omger de ”riktiga” låtarna låter lite krystade. Några enstaka ljuspunkter finns men känner man inte till historien om Nostradamus, den gamla siaren från 1500-talet, sedan tidigare mister den nog en del av sina poänger. Vidare är det en dubbel-cd vilket naturligtvis borgar för att man får mycket för pengarna och det är naturligtvis bra om man gillar det man hör. För min egen del kunde man gott ha kapat en hel del och tuffat till soundet en hel del också. Det är lite för konstgjort ljud för min smak och syntarna skiner igenom ganska kraftfullt, vilket inte alls klär bandet.

5/10