Den relation jag har till Nick
Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna
Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt
föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här
handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första
låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor.
Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och
att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den
souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta
utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och
det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut
från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse
trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan
glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och
mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men
jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där
rysligt ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar