Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)