Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011

David Josephson

Farväl Tristesse

2011

Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Johnny Bennet – Blurred Lines – 2012

Jag fick nyligen det här albumet tillskickat mig med en förfrågan om jag ville skriva en recension. Självklart ville jag det, det är ju trots allt därför jag driver den här bloggen! Dock inser jag problematiken med att skriva om något som ligger så pass långt ifrån vad jag brukar skriva om. Mina referenspunkter kommer sannolikt att vara väldigt… personliga!

Men jag gillar det jag hör, framför allt den första halvan av skivan som, om man förenklar det hela, påminner mig lite grand om den klassiska Alice Cooper eran 1971-1973. Andra halvan av skivan ligger lite mer åt David Bowie tycker jag och är inte lika lättlyssnad. Jag vet inte riktigt hur det förhåller med fördelningen på skivan, men eftersom det är en samlingsskiva av Johnny Bennetts två senaste skivor: The Violet Hush och Gone Missing, är det troligt att den ena av dessa skivors material tilltalar mig mer än den andra men jag har inte gjort några efterforskningar och spårat ursprung. Stilmässigt befinner det sig någonstans inom singer-songwriter-pop-rock hållet. Vilket torde vara en väldigt vid definition egentligen. Det är medryckande melodier och redan efter ett par genomlyssningar är jag övertygad om att jag redan har lyssnat på flera av låtarna via radiospelningar hundratals gånger. Detta utan att de hunnit bli uttjatade!

7/10

Recension: Melissa Etheridge - The Awakening - 2007

Melissa Etheridge:

The Awakening

2007

Island Records 602517394146

Det är svårt att skriva om Melissa Etheridges skivor utan att upprepa vad man tidigare skrivit om, att hennes skivor och låtar handlar om hennes egen homosexualitet eller hennes politiska ställningstagande men det är faktiskt så det känns även här. Och det är onekligen så att hennes röst berör mig och att hennes melodier tilltalar mig betydligt mer än vad jämförbara artister klarar av. Det är väl egentligen detta som skiljer agnarna från vetet när det gäller personliga favoriter, de som berör på ett eller annat sätt är klart intressantare att lyssna på. Så är det för mig i alla fall!

                                                 

Här har hon lyckats över alla förväntningar och levererar en platta som faktiskt är starkare än vad jag tidigare hört henne prestera. Jag vet inte om det är den utmärkta produktionen som, åtminstone delvis, höjer upplevelsen i positiv riktning eller om det är något annat som jag inte kan sätta fingret på som gör det. I vilket fall som helst hittar jag influenser från countrymusiken som jag inte upplever har varit närvarande tidigare. Det är en perfekt smaksättning som aldrig tar överhanden och man kan absolut inte rubricera det som countryrock i någon form, utan bara en extra krydda till musiken. Det passar Melissa Etheridges lätt hesa, och nästan erotiska, röst (se där, nu upprepade jag mig trots allt).

Denna sensuella röst passar förstås utmärkt i rockrökaren Threesome, som är plattans mest medryckande låt. Det finns starka hookar både musikaliskt och textmässigt och det blir helt uppenbart att man faktiskt kan utrycka sin kärlek till den man älskar på helt skilda och aningen okonventionella sätt: I don't wanna have a threesome/I don't wanna sleep with nobody else/I don't wanna be a swinger/I'd rather keep you all to myself. Det känns på något sätt, precis som jag initial var inne på, mycket personligt och något som bara Melissa skulle få för sig att skriva och framföra!

I Map of the Stars finns det också en känga till skönhetsidealen i skådespelar- och modellvärlden: So you eat a little less/And you smoke a little more/Waiting in the lines/For them to open up the doors/For all the little angels och i förlängningen om det ansvar som man faktiskt har som offentlig förebild: And somewhere in your hometown/A girl tries out her best/Maybe she'll go far/She wants to be a star/So she eats a little less och man kan ju verkligen undra vart vi är på väg i det anorektiska samhället!

Slutligen så har jag sett det hävdas att detta skulle vara ett album med religiöst ställningstagande för Melissa och det kan mycket väl vara så. Många av titlarna anspelar på religion såsom God is in the People och The Kingdom of Heaven. Ännu fler behandlar försås kärleken som sådan och lyssnar man på följande rader ut The Kingdom of Heaven My God is love/My God is peace/My God loves you/My God loves me är det inte svårt att räkna ut hennes egentliga poäng och ställningstagande i frågan.

Det här är det tredje albumet av Melissa Etheridge som jag recenserar och det har, kvalitativt, varit ganska jämna album, både om man jämför mellan albumen och inom dem. Det här fortsätter växa och det känns som om man hittar små subtila gitarrslingor eller tveeggade djup i texterna hela tiden. Jag är inte säker på vart det slutar, men att det här är det bästa jag hittills haft nöjet att avverka med Etheridge råder det ingen som helst tvekan om!  

9/10

Recension: Laura Imbruglia - Laura Imbruglia - 2006

Laura Imbruglia:

Laura Imbruglia

CD

2006

Silver Sonic PMG SC 07-02-05-1

De flesta känner nog till Natalie Imbruglia vid det här laget, färre har troligen hört talas om hennes lillasyster och jag vågar påstå att det troligen är ännu färre som faktiskt hört hennes musik och vet hur hon låter. Men eftersom vi på Magnifik Musik gärna slår ett slag för mer okända artister och serverar både tips och kritik tänkte jag här passa på att redogöra för mina reaktioner på hennes första fullängdsalbum – det självbetitlade Laura Imbruglia!

Att inledningsvis försöka beskriva musiken visade sig inte vara det lättaste. Detta då musiken spretar åt lite alla möjliga håll. Initialt finner jag det vara punkrocksinfluerad singer-songwriter-pop-rock ungefär. Det finns helt klart ingredienser av det mesta på en eller annan plats på albumet och jag vet inte om det är mest rättvisande att göra det enkelt för sig och helt enkelt rubricerade det som någon form av alternativ musik eller om man ska utveckla de eklektiska kvaliteterna vidare. Hur som helst så är det ett album som aldrig blir tjatigt, för även om Laura i inledande Looking for a Rabbit levererar minst lika mycket energi som Julliette Lewis på högvarv lugnar hon sedan ner sig betydligt och efter ett par låtar till hittar man tydliga jazzinfluenser.

Röstmässigt påminner hon verkligen inte om sin mer kända syster och man kan sannerligen inte påstå att hon är någon vidare skicklig sångerska tekniskt sett. Hon kan leverera toner men någon speciell teknik är det inte tal om. Hon låter väl ungefär som en ung Joan Jett på rösten. Om det sen är positivt eller negativt är väl upp till var och en att avgöra kanske.

När vi kommer till Lettuce & Anarchists är punkrocken tillbaka i full fart och nu är det verkligen inte tal om influenser längre. Det här är äkta vara och det märks att Laura sjunger om verkligen betyder någonting för henne och hon bevisar också en gång för alla att man inte behöver teknisk ekvilibrism för att beröra med sin stämma.

Men även om jag verkligen gillar Laura Imbruglias inlevelse och aggressivitet i uppkäftiga punkrocklåtarna så är hon allra bäst när hon tar ner det lite och lägger band på sig. Det blir väl inte mindre uppkäftigt och rebelliskt kanske, men melodierna blir lite tydligare och det klär trots allt rösten lite bättre. It’s Getting Worse är ironiskt nog kanske den mest sansade låten på skivan och kanske den bästa också. Den är mindre alternativ än mycket av det övriga materialet och jag skulle nog vilja kalla den renodlad singer-songwriter. Men oavsett vad man kallar musiken, och det är väl ändå av underordnad betydelse, så är det riktigt intressant att lyssna på den. Det finns mer än ytliga kvaliteter och mycket att fundera på efter att skivan tagit slut. Men det är väl det som kännetecknar en bra text kanske, att man får fundera lite på vad författaren vill ha sagt med den.

Det här är alltså någonting jag helt klart kan rekommendera!

7/10

KT Tunstall - Drastic Fantastic

Låt vara att jag mest köpte skivan för omslagets skull. Jag har alltid varit svag för tjejer med gitarrer... Musikaliskt är det väl åt singer-songwriter och rock hållet och rätt bra! Jag gillar det här, det finns en släpighet och heshet som tilltalar och melodierna är enkla men fungerande. Hur som helst innebar min sexistiska attityd mot skivans omslag att jag hittade en ny musikalisk ingrediens att fylla tomrummet med. Jag har sedan skaffat fler skivor med KT Turnstall och kommer väl att bevaka henne fram över också skulle jag tro.

Annika Fehling - Fireflies

Vad som helst får tydligen kallas jazz nuförtiden. Jag hittade nämligen den här skivan på jazzavdelningen men jag tycker verkligen inte att den hör dit. Snarare är det Singer-Songwriter, eller möjligen någon form av countryalternativ det handlar om och faktiskt ganska lyckad sådan om man frågar mig! Jag är inte särskilt bevandrad i genren men efter första genomlyssningen är jag definitivt sugen på att höra mera. Det här blir en skiva om kräver mera tid för att skapa sig en uppfattning om!

JW Roy - Deeper Shades

Jag har hört någon platta sedan tidigare med JW Roy som jag förstås har glömt namnet på nu. Den var i vilket fall som helst ingen höjdare. Den här var däremot inte så pjåkig och jag blev klart positivt överraskad över spelglädjen.

Teddy Thompson - Separate Ways

Det här hade jag ingen som helst koll på, men det är ju alltid roligt att utforska nya marker och det var precis det jag gjorde! Det visade sig att Teddy Thompson representerade något som jag skulle rubriera som country. Singer-songwriter säger kanske någon? Ja, det är möjligt, det är ett begrepp som jag inte har så bra koll på. Hur som helst tycker jag att det var en ganka menlös platta som förvisso är skön att lyssna på men som bortblåst efter att den har tagit slut.