När den här skivan först kom ut
var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket
som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt
och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla
beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag
tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag nu
tycker om, framförallt, Gene Simmons
sätt att krama ur pengar ur fansen intar jag en negativ ställning. Men det här
ska ju framförallt handla om musiken så jag övergår det nu och konstaterar att
det är mycket hårdare musik än vad som varit fallet på de föregående albumen. Vinnie Vincent, som är inblandad som
låtskrivare i det mesta av materialet återfinns också på skivans omslag, men om
han var fullvärdig medlem i bandet eller inte är omtvistat. Meningarna går isär
och sessionen med bandet blev i vilket fall som helst kort. Överlag är det
ganska tråkiga låtar utan den arena-hook som bandet lyckades skapa under
sjuttiotalets storhetsdagar. Det är inte vidare melodiöst och det är väl
egentligen bara några få låtar som verkligen håller än i dag. All
Hell’s Breaking Loose är en av dem och titelspåret Lick it Up är väl hygglig
fortfarande men överlag är det här inget som man orkar lyssna på särskilt ofta
längre.
