Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10