Nicke Borg Homeland – Chapter 3: Live in the Studio – 2014

Som vanligt ligger jag en bit efter när det gäller skivrecensioner. Den här har jag lyssnat från och till på i flera veckors tid. Det tar helt enkelt så lång tid att bestämma mig för vad jag ska tycka. Fast nu har ju jul- och nyårshelgerna varit i vägen för allt kreativt skrivande också förstås.

Faktum är att jag hade oerhört dålig koll på Nicke Borg inför den här plattan. Jag har också oerhört dålig koll på Backyard Babies som Nicke sjunger och spelar gitarr i till vardags. Så några jämförelser lär det inte bli tal om. Dessutom är det knappast jämförbar musik i alla fall. Soloprojektet Nicke Borg Homeland är mera år countryhållet än någon röjarrock. Vid något tillfälle vill jag till och med nästan kalla det för skiffle. Det är kanske inte instrumenterat med tvättbrädor osv. men det är onekligen vibbar därifrån.

Men jag klagar inte. Jag gillar verkligen den glädje som kan komma från skiffle och från de enkla melodier som Nicke Borg levererar akustiskt på denna liveskiva. Fast någon vanlig liveskiva är det ju inte, lyckligtvis. Det här är något mycket bättre än så. Man kan säga att det är som att lyssna på en god trubadur en fredagskväll på krogen. En men en fantastisk repertoar av egna låtar. Det tog veckor men jag har bestämt mig. Det här är riktigt bra och med en mysfaktor som inte skäms för sig. Dessutom är Nicke en fantastisk sångare!

8/10

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013

Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

CDON

Ginza

Cornelis Vreeswijk: Medborgare – Tack och Adjö - 2007 - Sista inspelade konserten!

Cornelis Vreeswijk

Medborgare – Tack och Adjö

2007

Silas Bäckström Produktion AB: SBCD523

När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det medföljande häftet skrivet av Bengt Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne, som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.

                                             

Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Mäster Vreeswijk faktiskt känns ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare eller estradör.

Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att tolka Carl Michael Bellmans text är kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.

Men kulturskatt eller inte så har skivan inte riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest kända versionerna på många av låtarna.

Ett par månader senare var han borta…

7/10

Kommande skivsläpp: Liveplattor i November!

Recension: ZZ Top - XXX - 1999

XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher. 

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Recension: ZZ Top - Fandango - 1975

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008

Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 

Recension: Cornelis Vreeswijk – Live – 1972

Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där bristar det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10 

Bob Dylan - MTV Unplugged

Även om jag var alldeles lyrisk i min recension av Bob Dylans nittiotalsalbum Time out of Mind är jag inte helt såld på karln. Jag gillar att utforska och det är roligt när man "har fel" om en artist eller skiva. Man hittar guldkorn och det är egentligen sin egen belöning. Därför gav jag mig på den här med friskt mod. Det är inte dåligt på något sätt men inget som faller mig på läppen heller. Det känns ganska stereotypiskt och Dylan bräker mer än han sjunger. Jag har verkligen önskat att det har skulle vara hur bra som helst men jag tycker verkligen inte det. Låtmaterialet är väl vad folk vill höra antar jag men jag hade hellre sett en något annorlunda repertoar. 

RL Burnside - Burnside on Burnside

Till skillnad från Eric Bibb så är det här riktig röjarblues av den gamla skolan! Tänk Muddy Waters och Buddy Guy som hamnar du i närheten. Det är elektriskt och live - vilket jag inte fattade när jag införskaffade plattan. Jag gillar generellt inte liveskivor så det var ju lite synd. Men det här är bra och är tydligen enriktigt ansedd skiva! Det kanske blir lite tröttsamt i längden men det är bra musik och bra spel rakt igenom. Kanske blir mellansnacken lite enahanda men det är kul att Burnside berättar en anekdot som är på pricken lik den som Cornelis Vreeswijk berättade i Incestvisa. Fast han stal ju den å andra sidan från Buffy Sainte-Marie och vem vet var den historien har sitt ursprung?

Slayer - Live Undead

Jag är sedan gammalt ett stort Slayer-fan, men den här skivan har jag bara haft i min ägo i några månader. Detta trots att den släpptes redan 1984. Live-album är inte min passion men som den komplettist jag är beslutade jag mig för att jag måste ha den här skivan också. Decade of aggression är ju trots allt en liveskiva och är riktigt riktigt bra! den här var väl... mja... sådär! Jag klagar inte men det här är nog bara nödvändigt att införskaffa om man redan har allt annat.

Cornelis i våra hjärtan

Just nu hittar jag ingen inscannad bild av den här skivan på nätet. Jag skulle förstås kunna scanna den men min lättja sätter i nuläget stopp för en sådan operation. Det är förstås en hyllningsskiva till Mäster Vreeswijk med Anita Strandell, Peter Harrysson, Lill-Babs och Jan Johansen. En orkester finns också men jag ids inte skriva ut deras namn här. Efter ett par, tre låtar slår mig tanken att det är nästan omöjligt att förstöra låtarna, en egenhet som endast riktigt stor musik har. Detta är sant ända tills Lill-Babs tränger in i ljudbilden... Jesus... Gode Gud...

Lyckligtvis bättrar hon sig och lyckas framåt slutet med att få mina tårar att rinna genom en recitation! Helt klart en välkommen skiva i en Cornelis-fanatikers hus men det är väl inget som kommer att locka några nya öron till Cornelis musik och textförfattande!