6:e Juni i musikhistorien

Tom Araya (Slayer) blir 52 år idag!

3:e Juni i musikhistorien

Kerry King (Slayer) fyller 49 år idag!

Recension: Slayer – Show No Mercy – 1983

Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan gjort och det är småjusteringar som kan göras.

Det här är alltså Slayers debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil has no Boundries och The Antichrist trängs med Die by the Sword och Fight till Death och då är vi inte halvvägs än!

Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!

9/10

Recension: Slayer – World Painted Blood – 2009

De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 

Recension: Slayer – Reign in Blood – 1986

Slayers kanske bästa platta till dags dato med många av de absoluta klassikerna! Till exempel Angel of Death, Piece by Piece, Jesus Saves, Reborn, Post Mortem och Raining Blood. Det är en väldigt intensiv platta med massor av rå energi och med ett ohyggligt högt tempo. Resultatet av detta blir 28 minuters musik där varenda sekund räknas, inget överflödigt är kvarlämnat i produktionen vilket resulterar i en väldigt kompakt platta.  Textmässigt är den fylld av våld och destruktion men med en mindre satanistisk framtoning ä det två föregående albumen Show No Mercy och Hell Awaits.

10/10 

Slayer - Live Undead

Jag är sedan gammalt ett stort Slayer-fan, men den här skivan har jag bara haft i min ägo i några månader. Detta trots att den släpptes redan 1984. Live-album är inte min passion men som den komplettist jag är beslutade jag mig för att jag måste ha den här skivan också. Decade of aggression är ju trots allt en liveskiva och är riktigt riktigt bra! den här var väl... mja... sådär! Jag klagar inte men det här är nog bara nödvändigt att införskaffa om man redan har allt annat.