Recension: Kiss – Dynasty – 1979

Till skillnad från Crazy Nights så är det här en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en mycket bra skiva. Den har naturligtvis några nackdelar som man väljer att inte minnas och inte bara megahits som I Was Made for Loving You, som kanske är den mest spelade Kisslåten någonsin. Hard Times, som kanske är min absoluta favorit med Kiss genom alla tider, Charisma som också är riktigt bra och några låtar till. Men de mindre bra låtarna, som trots allt ligger lite över medel i ett större sammanhang, drar faktiskt inte ner betyget så mycket. Lite grand förstås, annars vore det ju märkligt men överlag håller sig plattan på en imponerande nivå med små fallgropar.

7/10 

Recension: Alice Cooper - Special Forces (1981)

Special Forces (1981) – Åter igen en naturlig utveckling för Alice där man behåller valda delar av soundet från föregående den plattan Flush the Fashion och lägger till och förändrar så pass mycket att det ånyo blir intressant och känns nytt och fräscht. Och redan inledningsspåret Who Do You Think We Are? vittnar om medryckande musik som känns lite mer hårdrock än de föregående albumen faktiskt. Tyvärr måste jag säga att detta faktiskt är plattans i särklass starkaste låt och det är lite tragiskt att den hamnar först och således dräper lite av det som skulle kunna ha blivit ett riktigt bra album. Samtidigt kan denna låt inte finnas någon annanstans än som just inledning… Man kan väl inte få allt förmodar jag.

Det finns inga direkta hits på skivan även om You Wan’t It, You Got It och covern Seven & Seven Is både blev singlar. Jag tycker inte det är något speciellt utmärkande med dem och ganska ordinära låtar faktiskt. Dock måste jag säga att det här albumet är ett steg i rätt riktning och klart bättre än det föregående. Faktum är att när jag började skriva på den här diskografin, och inte hade alla plattorna i fullt färskt minne, så hade den här fullständigt trillat bort. Jag har egentligen ingen som helst aning om hur det lät – förutom inledningsspåret då!

Det finns dock, som vanligt, ett par riktigt bra låtar! Främst gäller detta Skeletons In the Closet, som har den där spökliga musikalkänslan som bara Alice klarar av att leverera. Det känns lite Welcome to My Nightmare och jag kan inte se något negativt i det! Det finns också lite musikaliskt experimenterande i You Look Good in Rags, som jag verkligen uppskattar. Det här är fortfarande en parantes i karriären men helt klart bättre än vad som presterades på Flush the Fashion! Det finns förresten ett elfte spår listat på skivan – Look at You Over There, Ripping the Sawdust From My TeddyBear, men den plockades bort innan utgivningen. Den finns tillgänglig på samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper. – 6/10

Recension: Thunder – Laughing at Judgement Day – 1992

Thunder

Laughing at Judgement Day

EMI: 7999092

Thunder är ett band som jag först fick nys om förra året. Det var inte den här skivan men jag insåg snabbt att jag var tvungen att utforska bandet mera och på den vägen är det. De som känner mig vet förstås om att jag måste införskaffa ’allt’ när jag väl intresserar mig för något och det är väl den ambitionen som gäller även här.

Musikaliskt handlar det om en mjukare form av hårdrock får man nog säga. Det ligger lite åt FM-rock hållet utan att för den delen ta steget fullt ut. Trots detta är Thunder kanske främst ett ballad band. De lyckas alltid sätta den där känslan i det hela och det är en fröjd att lyssna på Danny Bowes’ röst. Skalorna påminner en hel del om dem David Coverdale levererar i Whitesnake men jag vill nog trots allt hålla Coverdale för den skickligare sångaren av de två. Detta innebär inte att det finns några brister hos Danny Bowes och inte heller att det är något fel på gitarristen Luke Morleys låtar. Nästan hela albumet är skriven av honom med undantag av ett par låtar.

Grejen med Thunder är att det aldrig är sämre än bra, inte det jag har hört hittills i alla fall. Detta innebär förstås att vissa låtar och skivor ändå är bättre än andra och det här är en av de skivor som kanske inte toppar alla andra. Det är fortfarande bra och fina melodier med bluesskalor i melodin och soundet är klockrent men det brister lite i det där sista som är så svårt att sätta fingret på.

Vidare är det en ganska lång skiva men för ovanlighetens skull börjar man inte skruva på sig efter att det har gått en timme. Annars kan det ju ofta vara så att man inte riktigt orkar med för mycket musik, att det blir en aning tjatigt efter ett tag och att man helt enkelt valt att fylla ut skivan med material som inte riktigt håller måttet. Så icke här, jag tycker att materialet håller en hög klass och det finns inga direkta besvikelser någonstans.

7/10