Recension: Ocean Colour Scene – Moseley Shoals – 1996

Jag tyckte väl inte att det här var dåligt, men klyschigt nog inte speciellt bra heller. En timme efter att jag lyssnade på den hade jag ingen aning om vad det var jag hade lyssnat på. Alltså, jag är medveten om soundet men några melodier har inte etsat sig fast överhuvudtaget! Men det handlar alltså om britpop i någon form. Det är en stil som jag har väldigt svårt för generellt sett. Jag ser det som en bedrift att jag lyckats spela igenom hela skivan faktiskt. Eller rättare sagt så säger det en del om hur pass bra det här egentligen är trots allt. Jämfört med annat som tilltalat mig mer kanske inte så intressant men med tanke på vad jag brukar stå ut med när det gäller den här typen av musik är det anmärkningsvärt. Nu är jag förstås väldigt dålig på begreppet britpop och kan inte riktigt vara säker på vilka undergenrer det kan tänkas finnas, eller om det ens är att betrakta som någon form av paraplybeskrivning överhuvudtaget. Men det låter brittiskt och det är ju precis vad det är.

4/10

Joan Jett – Pure and Simple – 1994

Det här är en skiva som har stått i min hylla under många år. Det var länge sedan jag hade framme den senast och jag minns den som ganska medioker fast med ett par glimmande stunder. Och när jag plockade fram den igen för att testa min teori vill jag säga att jag nog hade ganska rätt. Den har ett par höjdarlåtar men inte mycket mer än så, Spinster och As I Am, som dessutom har ett riktigt bra budskap även om det är uttjatat och klyschigt. Ta mig som jag är! Det låter ju i alla fall vackert och eftersom jag är en sucker för alla människors lika värde och för rätten att få vara sig själv kanske det betyder lite extra mycket för mig just det där. Förutom detta är det faktiskt ganska tjatigt och framåt slutet är det nästan lite irriterande att lyssna på den. Det är dessa två låtar och kanske någon till framåt slutet som gör plattan uthärdlig. Som helhet är det en stereotypisk Joan Jett skiva som jag inte hade plockat fram om jag inte nyligen hade sett filmen om The Runaways, samt även Dokumentären om bandet – Edgeplay. Jag blev helt enkelt intresserad av att lyssna in mig på Joan Jett igen. Men även Cherrie Curie och Lita Ford naturligtvis. Det här blir den första skiva jag skriver om med detta i åtanke men förhoppningsvis inte den sista. Det är ett intressant fenomen det här med The Runaways och kanske framförallt Joan Jett. Hon är väldigt mystifik och det är inte mycket man känner till om henne förutom hennes musik då. Den vet man ungefär hur den kommer att låta redan innan man sätter på en skiva med henne. Men kring hennes person finns det inte särskilt mycket att hitta. Det spekuleras till exempel då och då om hennes sexuella orientering och jag har sett henne få frågan i någon intervju. En ganska klart ställd fråga om hon är homosexuell eller inte. Hennes svar är briljant, vilken betydelse för min musik har det? Och det har hon naturligtvis rätt i. man kanske ska skilja på personen Joan Jett och musikern?

4/10 

AC/DC – Blow up Your Video – 1988

Ett typiskt medelmåttigt album. Någon höjdpunkt, Heatseeker och någon till, men på det hela taget ganska jämntjockt och tråkigt. Men eftersom det trots allt är kompentent genomfört, musicerat och producerat och att Brian Johnson skriker mindre än vanligt klättrar den lite. 

5/10

Accept - Balls to the Wall - 1983

Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt när skivan kom. Man kunde ju inte sjunga om ”balls” på riktigt samma rumsrena sätt som nuförtiden. Men även London Letherboys som man då tyckte var alldeles utmärkt av just Accept som var kända för mycket läderkläder (dock inga nitar), och Fight it Back står sig mycket bra än idag. Naturligtvis är det en nostalgitripp av stora mått för undertecknad men samtidigt har tiden tagit ut sin rätt lite och man kan väl säga att plattan blev ganska sönderspelad under tonåren. 

7/10

Annihilator - King of the Kill - 1994

Det fanns en tid då jag tyckte att just den här plattan var den bästa som någonsin hade gjorts! Det var musik som var precis anpassad till mig, snabba gitarrer innovativa riff och helt enkelt ett ganska klassikt Heavy Metal sound. Jag utforskade senare några plattor till med bandet och även om de förstås skiljer sig lite åt så finns det en gemensam nämnare. Man hör lätt vilket band det är även om Jeff Waters omger sig med olika musiker nästan varje gång det är dags att spela in en platta. På den här skivan spelar han allting själv utom trummorna och tar för första gången även på sig vokalistrollen. Det känns väl lite så där ego, men resultatet kan man inte klaga på. Det hade kanske inte funkat att göra tio plattor på det sättet men vem bryr sig det här är hur bra som helst och den befinner sig fortfarande i toppskiktet av min skivsamling – omslaget är solblekt och skivan börjar flagna men fan så bra är det!

10/10