Welkin – Angel Inside – 2002

Welkin är en belgiskt Death Metal band. Jag vet inte hur stora eller små de är men de verkar åtminstone ha gett ut tre skivor varav det här är den första. Musikaliskt tilltalar det mig inte så mycket. Men det jag har mest problem med är själva produktionen. Det kan förstås vara så att de sedan – 2007 och 2010 har lärt sig av misstagen men det här blir liksom inte bättre för det.

De som känner mig vet att jag absolut inte är någon basälskare. Nu menar jag förstås ljudfrekvensen och inte instrumentet. Ibland går det hand i hand men oftast inte. Problemen blir extra omfattande när det inte finns någon kontroll överhuvudtaget. Det är inte så illa som vissa norska Black Metal band kan vara; det känns inte som att det låter illa för sakens egen skull. Men det är på tok för mycket fokus på basen. På instrumentet i första hand och sedan på frekvensområdet.

Jag har inget emot mycket basspelande men det måste vara kontroll på ljudbilden för att jag ska kunna uppskatta det. I det här fallet känns det som att trummor och bas är det viktigaste. Därefter kommer gitarr och allra sist kommer sången, eller vokalisten som jag numera envist försöker komma ihåg att kalla det för. Det blir liksom skevt. Det är svårt att hänga med och det blir bara brölande av alltihop. Nu måste jag försöka hitta något som jag uppskattar mer…

4/10

W.A.S.P. – Unholy Terror – 2001

Det här måste vara W.A.S.P.s absolut menlösaste platta. Det är kanske inte den sämsta men till och med Kill Fuck Die ger faktiskt mer än den här även om den suger hårt! Det finns liksom inget att hänga upp sig på här. Det är inte ens dåligt, det är bara tråkigt. Det finns inga direkta melodier som tilltalar, undantagen är dock två – Who Slayed Baby Jane? Och Wasted White Boys som för tankarna till en större era än vad den här plattan klarar av att prestera.

Det var sista plattan som Chris Holmes medverkade på i sin andra vända i bandet. Blackie Lawless har skrivit rubbet och jag undrar lite vad han har sysslat med när han producerade skivan. Blackie brukar ha huvudet på skaft när det gäller ljudkvalitet men efter Kill Fuck Die och Helldorado som föregångare tog det kanske ett tag innan han fick ljudbilden rätt. Jag gillar inte soundet alls. Basen är så blöt att man kan ro i den och det finns ingen snärt i trummorna heller. Det låter helt enkelt platt och intetsägande!

4/10

Steve Harris – British Lion – 2012

Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!

4/10

12:e Juni i musikhistorien - 28 år sedan MEGADETH - KILLING IS MY BUSINESS... AND BUSINESS IS GOOD - 1985

Ärligt talet, hade det här varit min första bekantskap med Megadeth hade det också med stor sannolikhet blivit min sista. Det låter ganska risigt faktiskt. Fast det är inte riktigt hela sanningen heller. Snarare är det så att låtarna är för bra för den usla produktionen som jag förstår att Dave Mustaine gjorde själv efter att pengarna hade tagit slut. Det låter väl egentligen inte mycket annorlunda jämfört med andra producerade skivor under perioden men man är ju lite bortskämd numera. Kanhända kommer låtarna till sin rätt på den re-mastrade versionen som kom 2002? Det vore faktiskt intressant att undersöka!

Som det är nu är det framförallt två låtar som sticker ut. Vi undantar den inledande Last Rites som låter som något Alice Cooper gjorde på Welcome to my Nightmare, jag kan bara inte placera det just nu. Förutom denna så är det paradoxalt nog plattans enda cover These Boots som, låt oss säga, går lite snabbare här än vad Nancy Sinatra gjorde den. Dave Mustaine har också ändrat texten en smula. Slutligen avslutande Mechanix, som åtminstone jag känner bättre som The Four Horsemen med Metallica. Det går nog liiite fortare här men tusan vet om det är bättre. Någon form av originalversion får man väl ändå kallade det, åtminstone textmässigt. Dave Mustine skrev låten och sedan gjorde man om texten i Metallica efter Dave Mustaine fått sparken. Hur som helst tillhör den höjdpunkterna här även om jag har svårt att inte ”höra” Metallicas text.

4/10

Omslaget till den remastrade utgåvan
är väl rejält mycket snyggare?

Blasphemous Creation – Battle of the Ancients – 2012

Den här plattans största fiende är produktionen. Hade bandet bara hittat en bättre producent som kunde få det att låta mindre burkigt hade det säkert varit mycket bättre. För min egen del tycker jag det alldeles för mycket bas och överlag ett dovt mullrande ljud som jag inte alls trivs med. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det skulle behövas lite luft och separation mellan instrumenten för att fungera bättre.

Musikaliskt hamnar det någonstans i gråzonen mellan Thrash- och Death Metal skulle jag vilja säga men det finns inte tillräckligt intresse för någon vidare analys. Det är sannolikt inget som jag kommer att lyssna på igen, åtminstone inte på väldigt länge! Den lilla textanalys jag gjorde fick mig att förmoda att texterna är ganska infantila överlag men ska sanningen fram så var det sparsamt med text jag lyckades uppfatta.

4/10

Jerry Lindqvist – Rivertown – 2011

När jag kom över den här sade mina fördomar mig att det skulle vara jazzinspirerat i någon grad. När jag väl började lyssnade märkte jag dock att så absolut inte var fallet! Istället handlar det mestadels om countrymusik. Det är en musikstil som jag inte kan särskilt mycket om och således har svårt för att nyansera subgenrer och liknande. Jag tycker dock att det kan vara skönt att lyssna på och så även denna platta o lagom doser. Den tenderar nämligen att bli lite påträngande framåt slutet och innehållsmässigt är den inte tillräckligt kvalitativ för att jag ska kunna slappna av ordentligt. Det blir lite för mycket hissmusik för min smak men några låtar i taget går bra!

4/10

Recension: ZZ Top - XXX - 1999

XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher. 

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Recension: John Norum – Another Destination – 1995

Jag tyckte väl inte att John Norums debutalbum Total Control från 1987 var överdrivet bra, medan andra skivan Face the Truth fem år senare var ett rejält lyft. Därför hade jag höga förväntningar på ytterliggare förbättringar när jag lyssnade på det här – hans tredje soloalbum. Tyvärr blev min initiala besvikelse redan under de första två, tre låtarna allt större ju mer jag genomled av skivan. Jag säger genomled för maken till gitarrmasturbationer fanns inte ens på solodebuten! Vi har fattat att han klarar av att hantera gitarren nu, vi behöver inte få det nedkört i halsen tills vi spyr! Dock är själva produktionen klart bättre än på Total Control och ljudbilden är mycket behagligare att lyssna på. Det finns också ett par ballader som höjer betyget något men på det hela taget känns det här som ett väldigt onödigt album och snarare en återgång till den musikaliska omogenhet som fanns i början av solokarriären.

4/10 

Recension: Kiss – Creatures of the Night – 1982

Liksom efterföljande Lick It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste albumen med Kiss som jag skrivit om så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha detta album också!

4/10 

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Texas – Careful what You Wish For – 2003

Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från Skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009

Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976

Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Recension: Joan Osborne – Breakfast in Bed - 2007

Joan Osborne – Breakfast in Bed

Jaha, då var det dags att lyssna in mig på något som jag normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom jag tidigare har konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på tidsaxeln för hennes del.

Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've Got To Use My Imagination och Bill Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney och Van Morrison har till exempel förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.

Joan har en intressant röst och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är fröken Osborne själv som hållit i pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil och påminner mig ganska mycket om Jennifer Davids andra platta – Brand New Start, både till sångstilen och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med detta ögonblick ändrar plattan karaktär och blir mera slätstruken. Visserligen återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.

Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.

4/10

Recension: Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009

Pyramidium:

Alternate Reality Machine

2009

Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.

4/10

Recension: Marie Lindberg – Trying to Recall – 2007

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade införskaffat den här skivan om jag inte hade hittat den till ett skamligt lågt pris på en skivmässa nyligen. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhanden och eftersom jag trots allt tyckte att Marie Lindbergs bidrag till melodifestivalen – Trying to Recall, ett bidrag som med största sannolikhet är anledningen till att den här plattan överhuvudtaget fick se dagens ljus, var ganska trevlig, åtminstone i sitt sammanhang. När det gäller den här skivan blir det tyvärr, som helhet,  ett ganska svalt intryck som får stå som epitet. Det mesta låter ganska lika och man blir snabbt trött på hennes röst. Hon är ingen större sångerska och kan inte leverera någon vidare inlevelse i sina egenskrivna låtar. Det blir en alltför jämntjock gröt i mina öron och även om varje låt var för sig förvisso kunde smita förbi som bakgrundsmusik en kväll när man inte har något bättre för sig, så fungerar det inte som ett helt album. Det är tjatigt tempo i låtarna, hennes röst går en på nerverna och gitarrspelet lämnar också en hel del att önska. Marie Lindbergs debutalbum borde med största sannolikhet även bli hennes sista!

4/10 

Paul Simon – Songs From the Capeman – 1997

Songs from the Capeman är faktiskt precis vad det later som, det är en samling sånger från broadwaymusikalen med samma namn, skriven av Paul Simon. Det vill säga, det är inte den kompletta musikalen utan 13 låtar (knappt hälften av musikalen) som på denna skiva till största delen sjungs av sin upphovsman. På grund av detta finns där naturligtvis en viss struktur när det gäller själva historien och den sammanlänkas självklart i helheten, precis som vilken musikal som helst gör. Musikaliskt andas det femtiotal, det är mycket stämsång och rock and roll och låter mycket ”New York”, men i kontrast till detta finns det också gott om latinska rytmer, vilket jag gillar. Huvudpersonen i musikalen ”The Capeman” eller Savador Agron som han egentligen hette, kom nämligen från Porto Rico och här blandas de två kulturerna, åtminstone musikaliskt, med varandra. Jag vill inte säga att detta fungerar utan komplikationer men, åtminstone initialt är det mycket intressant och medryckande. Snart inser man dock varför musikalen blev ett ekonomiskt fiasko, det blir enormt tråkigt efter ett tag och de inledande kvalitéerna skivan visar prov på kan tyvärr inte rädda helheten.

4/10 

Recension: Machine Head – Burn my Eyes – 1994

Inledningsvis är det svårt att inte genast förälska sig i det grundläggande riffet i öppningsspåret Davidian. Tyvärr så lyckas sedan skivan inte hålla greppet kvar om lyssnaren och den brutala ljudmattan blir enbart tjatig. Personligen så brukar jag komma ungefär halvvägs innan jag ger upp även om min intention naturligtvis varit en komplett genomgång. För övrigt är plattan välproducerad och ljudmässigt jämn och lyssnar man på låtarna var för sig funkar de mycket bättre.

4/10

Recension: Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982

I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10