Jag tyckte väl inte att John Norums debutalbum Total
Control från 1987 var överdrivet bra, medan andra skivan Face
the Truth fem år senare var ett rejält lyft. Därför hade jag höga
förväntningar på ytterliggare förbättringar när jag lyssnade på det här – hans
tredje soloalbum. Tyvärr blev min initiala besvikelse redan under de första
två, tre låtarna allt större ju mer jag genomled av skivan. Jag säger genomled
för maken till gitarrmasturbationer fanns inte ens på solodebuten! Vi har
fattat att han klarar av att hantera gitarren nu, vi behöver inte få det
nedkört i halsen tills vi spyr! Dock är själva produktionen klart bättre än på Total
Control och ljudbilden är mycket behagligare att lyssna på. Det finns
också ett par ballader som höjer betyget något men på det hela taget känns det
här som ett väldigt onödigt album och snarare en återgång till den musikaliska
omogenhet som fanns i början av solokarriären.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar