W.A.S.P. - W.A.S.P. - 1984

Under den tid som OKEJ var en tidning som gick att läsa, kanske beroende på min egen ålder vid tidpunkten, presenterades ett extremt band som åt rått kött på scen och dessutom hade en naken kvinna som de torterade. Med dagens mått mätt låter det förstås inte extremt men under åttiotalets första halva orsakade detta så mycket ramaskri att självaste Siwert Öholm var tvungen att debattera om detta i TV. Det cirkulerar ett klipp av detta på youtube och liknande ställen men jag tycker inte att det är något bra klipp. Visserligen kanske Siwert Öholm inte var känd för att låta andra komma till tals, men det här klippet är kortat på ett sånt sätt att det blir riktigt absurt och det gillar jag inte. Var man inte med under Siwerts aktiva tid som debattör kanske man tror på att det verkligen gick till så och det vill jag alltså bestämt hävda att det inte gjorde!

Hur som helst så kallade sig bandet W.A.S.P. och punkterna mellan bokstäverna orsakade oräkneliga tolkningsmöjligheter om vad bandets namn egentligen betydde. Ett av de mest kända försöken till förklaring är väl We Are Satans People som var en oerhört poplär uppfattningen under bandets tidigaste år. Man kan till och med fortfarande höra folk som tror att detta är precis vad förkortningen står för. Andra förklaringar är till exempel: White Anglo-Saxon Protestant, som visserligen är en legitim förkotning, men som känns osannolik med tanke på Blackie Lawless indianska påbrå! Slutligen vill jag ta upp möjligheten We Are Sexual Perverts, som Blackie Lawless också förnekar som det korrekta svaret. Min personliga uppfattning om saken är att Blackie och grabbarna ville mystifiera sig själva, skapa debatt och sticka ut från mängden och det lyckades de ju med! Dessutom har ett namn med enbart versaler den egenskapen att de syns mycket lättare i en lista bland en massa annat!

Första singeln – Animal (I Fuck Like a Beast) ansågs för provocerande för den amerikanska marknaden och eftersom man var rädd för att skivan skulle bannlysas från skivbutikerna inkluderades inte denna på debutskivan. Det är inte svårt att förstå vilken massiv prostestanstormning låten orsakade i mitten av åttiotalet och även om jag absolut inte är för någon form av musikalisk censur kan jag konstatera: I come around round, come feel your love, Tie you down down, I come steal your love – S&M eller sex blandat med våld så det skriker om det! Jag är dock av den fulla uppfattningen att låten inte fick sitt ursprung på grund av någon rebellisk nerv hos upphovsmannen utan snarare kallt beräknande och ett kalkylerat ett sätt att synas. All publicitet är bra publicitet kanske? Hur som helst så gillar jag låten mycket, den har en bra hook och den representerar bandets första dagar mycket bra!

Men även de låtar som faktiskt fick rum på debutalbumet representerar den tidiga perioden bra. Det är texter om våld och sexualitet och väldigt lätta att ta till sig om man befinner sig i rätt målgrupp. I Wanna Be Somebody talar till de som inte riktigt har hittat sin plats i livet och gärna vill göra något meningsfullt kanske. Vanlig tonårsångest kan man väl säga. Det var också, enligt mitt tycke, den överlägset bästa låter under den tid när det begav sig. Även L.O.V.E. Machine stod ut från mängden och gör det än i dag. En rak enkel melodi som romantiserar sexualitet och egentligen har ett alldeles förkastligt budskap. Bättre budskap har heller inte B.A.D.: B.A.D.-Bad, make your mom and daddy sad men den har en stark hook och sätter sig lätt!

Och när vi ändå är inne på det rebelliska är det väl omöjligt att inte kommentera School Daze, en låt som man förstås som skoltrött tonåring har väldigt lätt att ta till sig: School Daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, my age is my crime / School daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, I'm attending hell high. Liksom de exempel jag tidigare talat om har den förstås, ur ett mera vuxet perspektiv, ett fullkomligt förkastligt budskap men onekligen tilltalade den och hela skivan också för den delen den yngre publik som den faktiskt riktar sig till. Och jag kan fortfarande än idag tycka om den insinuerade kritik mot den amerikanska hjärntvätt som den dagliga ramsa eleverna börjar sin dag med som låten inleds med: I Pledge Allegiance to the flag of the United States of America and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Självklart handlar det om en platta som är lite ojämn, vissa låtar är bättre än andra, men på det hela taget är det ett utmärkt debutalbum. Jag gillar generellt förstaskivor, de brukar ha ett lite rakare och ärligare sound än vad som brukar följa och den här plattan är inget undantag. Jag rekommenderar den verkligen till dem som vill upptäcka W.A.S.P.s första tid eller som vill komplettera sin referensram kring den här tiden av heavy metal! 

8/10

Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Metallica – Ride the Lightning – 1984

När Master ofPuppets och …and Justice for All hade kommit ut fick jag för mig att jag inte var vidare förtjust i Metallicas första och andra skiva. Jag minns inte riktigt varför men det är onekligen så att det inte är lika komplicerade låtstrukturer här som sedan skulle komma. Det är heller inte lika bra producerat och James Hetfield har ännu inte riktigt blivit den sångare han är idag. Kanske är det så enkelt?

Idag är jag mycket förtjust i både den första skivan men även den här andra – Ride the Lightning. Låt vara att alla låtarna inte hållet toppklass och att det är lätt att glömma bort att skivan faktiskt innehåller ett par låtar man nästan alltid hoppar över när man sätter på den. Trapped under Ice och Escape i synnerhet.

Men det finns andra låtar som kompenserar detta, den vildsinta Fight Fire With Fire som kanske är det mest aggressiva bandet har spelat inte någonsin. Klassiker är också titelspåret och For Whom the Bell Tolls med sitt två minuter långa intro. Helt fantastiskt! Det som dock kröner albumet och gör allt annat förlåtligt är den monumentala Creeping Death som bygger på den tionde Egyptiska plågan, den när varje förstfött gossebarn skulle dö… Det är en fantastisk text och en fantastisk låt med ett fantastiskt riff. Eller flera riff egentligen eftersom den innehåller tempoväxlingar och förändringar längs vägen.

Man kan se skivan som ett preludium för det som komma skall men jag vill ännu inte riktigt kalla det för thrash. Det är fortfarande speed metal i min bok men det är på gång…det är på gång!

8/10

Recension: Twisted Sister – You Can’t Stop Rock n’ Roll – 1983

Referenspunkten för Twisted Sister lär väl alltid vara Stay Hungry från 1984 och jämför man den här med den plattan och med föregående Under the Blade kommer man faktiskt att finna att… den ligger perfekt på tidslinjen! Man har lyckats hitta bättre melodier än på föregångaren, det låter ännu mer Alice Cooper och det är ett hårdare sound tvärs över hela produktionen, lite korsat med Rainbows sound skulle man kanske kunna säga. Detta utan att man har gjort avkall på de enkla arrangemangen, som jag i tidigare recensioner varit inne på skulle bero på kompetensbrist hos musikerna, snarare än ett genomtänkt karriärdrag. Hur som helst så är det här en något bättre platta, med färre och grundare dalar än föregående Under the Blade även om det heller inte är något man plockar fram ur gömmorna allt för ofta! Favoritlåtar är I Am, I’m Me, The Kids Are Back och titelspåret You Can’t Stop Rock n’ Roll förstås. Även You’re Not Alone (Suzette’s Song) som Dee skrev till sin fru förtjänar förstås också lite extra uppmärksamhet.

5/10 

Recension: Europe – Wings of Tomorrow – 1984

Plattan före det definitiva genombrottet med The Final Countdown bjuder inte på några egentliga översakningar. Det är tio rocklåtar som av någon oförklarlig anledning blev kategoriserade som hårdrock på den tiden det begav sig. Detta speglar väl mer än något annat vilken utveckling som sedan dess skett i musikbranschen, stilar har kommit och gått, fusionerat med varandra osv.  Det är många gånger förutsägbara melodier, såsom i John Norums enda komposition på plattan – Aphasia, en instrumental sak som skulle kunna vara skriven av vilken leadgitarrist som helst, det är bara lite väl stereotypiskt… Övriga låtar är skrivna av Joey Tempest som bara tagit hjälp av någon annan i en medkomposition på Scream of Anger, den i särklass ”hårdaste” låten på plattan. Det är mycket baskagge, utan att det för den delen går till överdrift. Överlag ligger kvalitén någonstans mellan mediokert och helt ok, en ganska jämn platta med andra ord. Dock måste ett par riktigt bra låtar, och som senare också skulle följa med ut på världsturné, lyfta betyget en smula. Smått fantastiska Dreamer och den möjligen uttjatade Open Your Heart tillhör tveklöst plattans höjdpunkter tillsammans med min personliga nostalgitripp, plattans öppningsspår – Stormwind!

6/10 

Recension: Twister Sister – Stay Hungry – 1984

Det här var plattan som i alla fall tog mig med storm när den kom. Det var ganska raka och okomplicerade hårdrockslåtar med hitlåtar som skapade teman om oförstående omgivningar. I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It spelades faktiskt en hel del på radio och på MTV vid tidpunkten. Det är väl egentligen så, eller det är åtminstone min nuvarande åsikt, att dessa texter faktiskt inte var speciellt bra, även om man i de yngre tonåren tyckte att de stod för nånting unikt och revolterande. Numera har man dock upptäckt en uppsjö av dylika skildringar där uppväxtårens självständighetskamp gestaltats, till exempel beträffande att finna sin egen stil och/eller plats i det musikaliska samhället. Det heller inte en speciellt välspelad platta, visserligen är teknisk kompetens inte det viktigaste när det gäller musicerande, men bandets musikaliska begränsningar är så limiterade och det sålunda blir ett irriterande dilemma under genomlyssningen. Men trots denna kritik gillar jag fortfarande skivan, det var den första jag införskaffade mig med bandet och det är fortfarande den bästa av dem. Jag antar att jag borde kalla mig nostalgiker och det ligger nog en hel del i det i detta fallet, för jag kan förvisso inte påstå att jag följt deras senare karriär med större intresse och heller inte införskaffat alstren från de senaste åren, men ett och annat snappar man ju upp på andra sätt än genom aktiva genomlyssningar av kompletta album. Det är de enkla rakarna låtarna som jag kritiserade här ovan som är albumets styrka och det är lätt att sjunga med i melodierna. En av låtarna, som egentligen består av två delar – Horror-Teria a) Captain Howdy b) Street Justice berättar förresten samma historia som filmen Strangeland, som Dee Snider skrev och som inte kom förrän 1998. Snacka om att hålla fast vi en historia länge! I övrigt återfinns även klassikerna Burn in Hell (som självaste Dimmu Borgir senare gjort en cover på) och S.M.F.

7/10 

Recension: Whitesnake – Slide It In – 1984

En gång i tiden förälskade jag mig i den här plattans femte spår – Love Ain’t No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga repertoar. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högt tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.

6/10 

Recension: Kiss – Animalize – 1984

Det här är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom Lick It Up kom året innan och så hade de ju precis sminkat av sig och behövde lite mer tid i rampljuset. Det här var förresten den enda skivan med Mark St. John som medlem i bandet. Han ersatte Vinnie Vincent som gitarrist samma år som skivan kom ut. Eric Carr spelar trummor och Gene Simmons och Paul Stanley, som också skrivit allt material står för kompgitarr/bas och sång.

4/10

Recension: Deep Purple – Perfect Strangers – 1984

Vad har den här plattan att bidra med till musikhistorien, förutom att själva omslagsbilden kanske toppar listan över de coolaste omslagen någonsin? Jag älskade ju skivan som kom efter den här – The House of Blue Light, och tyckte att det inte kunde bli mycket bättre än så och utdelade det högsta betyget vi kan ge här på Magnifik Musik. Jag har sedan dess skrivit om nästan allt som kom från Deep Purple i den här återföreningsperioden med den klassiska sättningen, eller rättare sagt, jag har faktiskt skrivit om alla skivorna, utom den här då. Man kan fråga sig varför och så här ligger det till: den här skivan sticker inte ut från mängden på något sätt, det är inte dåligt men det är inte bra heller och man kan lyssna igenom hela skivan utan att ens reagera och känna ”jaha, då var den slut ja”. Det betyder ju att man förvisso inte stör sig på den och det är ju naturligtvis bra, men om man heller inte hittar några direkta poänger på den som tilltalar eller åtminstone sticker ut från medelträsket, är det bra? Är det dåligt? Jag vet inte, förmodligen inte det bästa man kan hitta i alla fall! Och det gör ju att man med facit i hand inte kan ge den här skivan ett särskilt högt betyg. Man kan tänka sig att åren som gick mellan den här och förra skivan med samma sättning – Who Do You Think We Are från 1973, som jag för övrigt aldrig har lyssnat på, som är ganska många, har gjort att man behövde den här skivan för att sätta samarbetet till nästa skiva – Den mästerligen The House of Blue Light! Det är kompentent framfört med melodier som är helt ok utan att sticka ut och funkar egentligen att lyssna på men den är inget man lägger märke till.

5/10             

Recension: Alice Cooper - Zipper Catches Skin (1982)

Zipper Catches Skin (1982) – Det här är ett ganska rätt fram album som inte döljer några direkta överraskningar. Musikaliskt låter det lite som om Michael Bruce är tillbaka och hjälper till med kompositionerna, men så är alltså inte fallet. Däremot så är Dick Wagner tillbaka och spelar gitarr och har även haft ett finger med i spelet vid skrivandet av ett par av låtarna.

Det finns inga direkt hits på skivan, åtminstone inte om man menar i någorlunda kommersiell mening men plattan innehåller ändå flera av mina favoritlåtar med Alice: Make That Money (Scrooge’s Song), I Am the Future som fick en plats i kultrullen Class of 1984 samt de tre nästan sammanhängande låtarna Adaptable (Anything for You), I Like Girls och Remarkably Insincire som inte bara hänger ihop musikaliskt utan även textmässigt. Den enda låten som egentligen sticker ut ordentligt är väl No Baloney Homosapiens och det är inte i någon positiv bemärkelse!

Textmässigt är det bland det mest komiska som någonsin kommit från Alice och med låttitlar och textrader som I’m Alive (That was the Day My Dead pet Returned to Save My Life). Men det går aldrig till överdrift eller saknar charm och jag gillar verkligen den här skivan, det är fortfarande en bagatell i karriären liksom de två föregående plattorna Special Forces och Flush the Fashion men som ligger rätt på tidsaxeln och fungerar som något slags länk mellan den gamla goda tiden och det mer moderna sound som snart skulle komma! – 7/10

Bathory – Bathory – 1984

Det smått legendariska Black Metal bandet Bathorys första platta är en våldsam musikalisk utflykt som kom att influera en hel generation av musiker. Det är inte svårt att hitta de beståndsdelar som seden kom att bli någon form av standard, åtminstone inom den tidiga Black Metal rörelsen. Det är snabba gitarrer och trummor med en bedrövlig ”sång” producerad med ett riktigt uselt ljud och detta kom sedan att bli urtypen för hur sådan här musik skulle framföras, åtminstone i den första vågen. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med att få musiken att låta så burkigt och illa som möjligt, åtminstone inte som norm i sammanhanget. Att den här enskilda plattan och några till låter som de gör är väl mer försvarbart eftersom det i princip inte fanns några pengar att spela in plattan med. Man tog det man hade och gjorde det bästa av det helt enkelt. Med detta i åtanke är det här väl egentligen en fantastisk platta, men det går helt enkelt inte att komma ifrån att tidens tand hunnit i fatt och låtit den här skivan åldras på ett ofördelaktigt sätt. Quorthon (RIP), Bathorys förgrundsfigur, lyckas förvisso vara med och skapa en helt ny genre, men är sedan länge omsprungen av andra, mer kvalitetsmedvetna, musiker. Plattan duger gott som referensmaterial, och är till och med nästan nödvändig i sammanhanget, men musikaliskt blir den ganska tjatigt och tråkig. 

4/10 

Slayer - Live Undead

Jag är sedan gammalt ett stort Slayer-fan, men den här skivan har jag bara haft i min ägo i några månader. Detta trots att den släpptes redan 1984. Live-album är inte min passion men som den komplettist jag är beslutade jag mig för att jag måste ha den här skivan också. Decade of aggression är ju trots allt en liveskiva och är riktigt riktigt bra! den här var väl... mja... sådär! Jag klagar inte men det här är nog bara nödvändigt att införskaffa om man redan har allt annat.