Recension: Deep Purple – Perfect Strangers – 1984

Vad har den här plattan att bidra med till musikhistorien, förutom att själva omslagsbilden kanske toppar listan över de coolaste omslagen någonsin? Jag älskade ju skivan som kom efter den här – The House of Blue Light, och tyckte att det inte kunde bli mycket bättre än så och utdelade det högsta betyget vi kan ge här på Magnifik Musik. Jag har sedan dess skrivit om nästan allt som kom från Deep Purple i den här återföreningsperioden med den klassiska sättningen, eller rättare sagt, jag har faktiskt skrivit om alla skivorna, utom den här då. Man kan fråga sig varför och så här ligger det till: den här skivan sticker inte ut från mängden på något sätt, det är inte dåligt men det är inte bra heller och man kan lyssna igenom hela skivan utan att ens reagera och känna ”jaha, då var den slut ja”. Det betyder ju att man förvisso inte stör sig på den och det är ju naturligtvis bra, men om man heller inte hittar några direkta poänger på den som tilltalar eller åtminstone sticker ut från medelträsket, är det bra? Är det dåligt? Jag vet inte, förmodligen inte det bästa man kan hitta i alla fall! Och det gör ju att man med facit i hand inte kan ge den här skivan ett särskilt högt betyg. Man kan tänka sig att åren som gick mellan den här och förra skivan med samma sättning – Who Do You Think We Are från 1973, som jag för övrigt aldrig har lyssnat på, som är ganska många, har gjort att man behövde den här skivan för att sätta samarbetet till nästa skiva – Den mästerligen The House of Blue Light! Det är kompentent framfört med melodier som är helt ok utan att sticka ut och funkar egentligen att lyssna på men den är inget man lägger märke till.

5/10