Recension: Deep Purple – The House of Blue Light – 1987




När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran.  Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo.  Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar