W.A.S.P. - Wild Child

Klassiker som står sig än!

Recension: Alice Cooper - School's Out - 1972

School’s Out – Innehåller väl det mest uttjatade titelspåret av alla? Jag har aldrig varit något jättefan av den här plattan även om jag alltid uppskattat just School’s Out och den är ju bara tvungen att ha med i skolavslutningssammanhang. Musikaliskt är det ett eller ett par steg ifrån den klassiska rocken, som framförallt Michael Bruce bidragit med under de förgående skivorna. Det är betydligt jazzigare och det låter till och med som om det vore blås på den lite från och till. Jag förmodar att det är keyboard egentligen, men det är ju tanken som räknas.

Nåja, förutom titelspåret hittar man flera andra riktigt bra låtar även om de inte håller någon direkt hitkvalitet. Trilogin: Luney Tune – Gutter Cats Vs The Jets – Street Fight är riktigt bra och skön att lyssna på men det låter inte som Alice Cooper och det är väl det man kan ha emot den här plattan. Det känns lite som en återgång till de första två plattorna experiment och Blue Turk, som kanske är min favoritlåt på plattan har i princip stulit hela sitt basgångsintro från Andra plattan Easy Actions låt Mr. & Misdemeanor. Hur jäkla bra som helst! Överlag vill jag nog dock hålla den här skivan som en parantes i Alice Coopers karriär och säkerligen mycket intressantare för de som vill göra en djupdykning i diskografin än de som vill upptäcka det som är representativt för Alice Cooper. – 5/10

Recension: Buddy Guy – Living Proof – 2010

Buddy Guy

Living Proof

2010

Sony Music Entertainment 88697781072

När jag började att intressera mig för att spela gitarr, någon gang i slutet av åttiotalet eller början av nittiotalet, såg jag ett intressant program på TV just om gitarrspel. Det var väl ingen instruktionsvideo direkt men det vara något som gav mersmak och som förklarade de stora dragen snarare än hur man tar vissa ackord, spelar speciella riff etc. I detta program nämnde någon, jag har glömt vem, Buddy Guy som stor förebild. Efter detta var jag förstås tvungen att införskaffa en skiva med nämnda bluesgitarrist men mer blev det inte. Det finns egentligen ingen anledning, det bara fäll bort sedan.

Men även om det har gått många år sedan dess har jag inte glömt bort honom och för några veckor sedan letade sig Living Proof in i min CD-spelare. Direkt kände jag att ’det här kommer jag att tycka om’. Det var något i den första låtens inledning – 74 Years Young, som greppade tag i mig. Jag tänkte att det här är inlevelse och känsla och inte alls så vilt och rebelliskt som jag mindes honom från min tidigare skiva. Det var förresten någon sådan där billig samlingsskiva så kvaliteten var väl knappast på topp. Det var kanske därför det aldrig blev mer kom jag att tänka på nu?

Hur som helst, 74 Years Young inleder den här skivan som känns väldigt biografisk. Det känns som att nästan varenda låt betyder något personligt för Buddy och säga vad man vill. Gubben kan i alla fall fortfarande spela gitarr! Han fullständigt vräker ur sig toner i sin frenetiska solon, nästan till den milda grad att det blir jobbig och påträngande, men håller sig trots allt på rätt sida gränsen.

Däremot blev jag, efter några genomlyssningar, påmind om texterna. Det är egentligen inget fel på dem men det känns som att var och varannan av den tyck belysa hur väl Buddy till slut har lyckats med sitt musikaliska liv. I Thank Me Someday sjunger han om hur han, mot familjen förtret, lärde sig att spela gitarr (och förstås bli så duktig som han är) och titelspåret Living Proof innehåller liknande teman. Han är det leveande expemplet på att man kan lyckas trots sådana motgångar som han trots allt har haft. Han har mer att ge i Stay Around a Little Longer och det är väl bra. Men för en jantelagsknuten svensk blir det kanske lite för mycket av det hela.

                            

Gästar gör storheter som BB King och Carlos Santana. På det hela taget är det en mycket tilltalande skiva som håller länge men det finns också tendenser att tröttna på de frenetiska gitarrsolona. De har en still som ligger mer åt tremolopicking än åt Johnny Winters filande och det kan som sagt bli lite mycket av det goda ibland. Men de positiva aspekterna överglänser trots allt de negativa vilket gör det här till ett album att räkna med!

7/10