Last Look at Eden
2009
e-a-r music LOVECD70
För den uppmärksamme kommer det
inte som någon överraskning att jag imponerades stort av Europes återföreningsplatta Start From the Dark från 2004. Det
var därför med spänt intresse som jag inväntade den här, trots att jag av någon
okänd anledning aldrig skaffade Secret Society från 2006. Jag saknar
alltså den naturliga länken mellan den här och Start From the Dark.
Inledningsvis hittar jag helt
klart vibbar från storhetstiden och det finns nästan lite irriterande hitkvalitet
eller åtminstone lite övertydlig ambition till dylik i titelspåret som dyker
upp som andra spår efter en orkestral inledning. Jag tycker inte att det dåligt
på något sätt egentligen, det är bara lite för förutsägbart och känns inte riktigt
fräscht. Inget nytt under solen skulle man kunna säga, men det kan ju också
vara en trygghet när man lyssnar på en ny platta.
Självklart är Joey Tempest inblandad i samtliga låtar
men även hela bandet – Europe, står
krediterad i de allra flesta fallen. Det är oftast ett skönt gung som det är
lätt att leva sig med i och ett modernt sound trots att det, påminner ganska
kraftfullt om klassisk hårdrock. Jämför man med Start From the Dark,
finner jag det här vara betydligt ”lättare” musik att ta till sig. Vilket också
gör att det inte är lika intellektuellt utmanande, går snabbare att ta till sig
och troligen går snabbare att tröttna på även om jag inte slitit plattan
tillräckligt länge för att kunna uttala mig om det med säkerhet än. Men lite
logiska gissningar måste man väl få ägna sig åt – eller?
Även Andreas Carlsson, som den stora massan nu, mer eller mindre, har
lärt känna genom talangtävlingen Idol, är inblandad i en del av materialet. Jag
kan väl inte påstå att hans inblandning gör att låtarna sticker ut mer men den
tydliga ambitionen att försöka leverera hits känns ännu starkare i just de
spåren han är inblandad i. Hur som helst är det här en samling bra låtar på ett
album med ett skönt sound som andas traditionalism i all sin modernitet.
Och trots att man egentligen
känner igen allting innan man lyssnar så finns det helt klart kvalitéer att
hämta. Bandet har experimenterat lite och det är trots titelspårets
radioflirtande sound rätt mycket bluesinfluenser. Det påminner nästan lite om
klassisk hårdrock a la Deep Purple
på många ställen och då menar jag väl egentligen själva kompositionerna mer än
produktionen som låter klart modernare än så. Tyvärr innebär detta att det
nästan blir lite för modernt emellanåt med sådana där hiskeliga filter på röster
och instrument som bara får det att låta illa. Det är inget grepp jag är
förtjust i men det handlar å andra sidan om väldigt sparsamt räknande
tillfällen.
Annars är det faktiskt John Norum som får väldigt stort
utrymme och det råder ingen tvekan om att han är en mycket skicklig gitarrist.
Inget som sticker ut från mängden när det gäller solospelet kanske, men det är
stabilt och han hänger sig inte åt några vidlyftiga solomasturbationer, för
sakens egen skull utan håller det inom ramarna för vad musiken klarar av.
Bästa låten? Avslutande balladen In My
Time får min röst! Nu är det här förvisso Digipacken som har två
livelåtar som bonus efter detta, men de kan man helt enkelt ignorera om man nu
inte råkar gilla dem förstås. Överlag känns plattans andra halva mer
kvalitativ, men det beror kanske på att de förmodade radiolåtarna avverkas
först.
6/10
