Nytt album från Europe

Då var det dags för Europe att släppa ett nytt album igen. Jag har faktiskt inga förväntningar alls men tror att det fortfarande kommer att vara intressant att utforska!

Release: 20150302

Recension: Europe – Bag of Bones – 2012

Jag måste säga att den här plattan blev något av en besvikelse! Jag älskade verkligen återföreningsplattan Start From the Dark som kändes nytt och fräscht även om andra band gjort liknande skivor sedan tidigare. Jag missade The Secret Socitey och LastLook at Eden fann jag vara en glimt tillbaka mot storhetstiden, lättare låtar designade att sätta sig snabbt hos publiken. Nu är det dags att gå tillbaka till det som gjorde Start From the Dark så bra…

Men det finns en viktig skillnad, låtarna är inte i närheten av att vara lika starka som de var på återföreningsplattan! Det är också störande välproducerat och låter inte särskilt inspirerat. Enstaka låtar är väl bra, som första singeln från albumet – Not Supposed to Sing the Blues, är rent av fantastiskt bra! Men framåt slutet av albumet är det bara tröttsamt att lyssna på nedstämda gitarrer och känslolös musik.

Men eftersom låtarna fungerar rätt bra för sig själva är det egentligen inte frågan om något dåligt utan bara tjatigt och tillrättalagt. Jag har oerhörda problem men överproducerad musik och jag kan inte vara hur förlåtande som helst mot det. Det blir jobbigt att lyssna när det egentligen är meningen att man bara ska luta sig tillbaka och njuta. Det är väl det som är skillnaden mellan ett samlingsalbum när bara de enskilda låtarna betyder något och ett vanligt album som ska knytas ihop på något sätt. Inte nödvändigtvis genom ett uppenbart tema men i alla fall så pass mycket att det är intressant hela vägen och det är precis där man misslyckas.

6/10

Europe – Start From the Dark – 2004

Jag har väl ungefär full koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown)  i alla fall. Efter dessa blir det ett svart hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.

8/10 

Recension: Europe – Wings of Tomorrow – 1984

Plattan före det definitiva genombrottet med The Final Countdown bjuder inte på några egentliga översakningar. Det är tio rocklåtar som av någon oförklarlig anledning blev kategoriserade som hårdrock på den tiden det begav sig. Detta speglar väl mer än något annat vilken utveckling som sedan dess skett i musikbranschen, stilar har kommit och gått, fusionerat med varandra osv.  Det är många gånger förutsägbara melodier, såsom i John Norums enda komposition på plattan – Aphasia, en instrumental sak som skulle kunna vara skriven av vilken leadgitarrist som helst, det är bara lite väl stereotypiskt… Övriga låtar är skrivna av Joey Tempest som bara tagit hjälp av någon annan i en medkomposition på Scream of Anger, den i särklass ”hårdaste” låten på plattan. Det är mycket baskagge, utan att det för den delen går till överdrift. Överlag ligger kvalitén någonstans mellan mediokert och helt ok, en ganska jämn platta med andra ord. Dock måste ett par riktigt bra låtar, och som senare också skulle följa med ut på världsturné, lyfta betyget en smula. Smått fantastiska Dreamer och den möjligen uttjatade Open Your Heart tillhör tveklöst plattans höjdpunkter tillsammans med min personliga nostalgitripp, plattans öppningsspår – Stormwind!

6/10 

Recension: Europe - Last Look at Eden, 2009

Europe:

Last Look at Eden

2009

e-a-r music LOVECD70

För den uppmärksamme kommer det inte som någon överraskning att jag imponerades stort av Europes återföreningsplatta Start From the Dark från 2004. Det var därför med spänt intresse som jag inväntade den här, trots att jag av någon okänd anledning aldrig skaffade Secret Society från 2006. Jag saknar alltså den naturliga länken mellan den här och Start From the Dark.

Inledningsvis hittar jag helt klart vibbar från storhetstiden och det finns nästan lite irriterande hitkvalitet eller åtminstone lite övertydlig ambition till dylik i titelspåret som dyker upp som andra spår efter en orkestral inledning. Jag tycker inte att det dåligt på något sätt egentligen, det är bara lite för förutsägbart och känns inte riktigt fräscht. Inget nytt under solen skulle man kunna säga, men det kan ju också vara en trygghet när man lyssnar på en ny platta.

Självklart är Joey Tempest inblandad i samtliga låtar men även hela bandet – Europe, står krediterad i de allra flesta fallen. Det är oftast ett skönt gung som det är lätt att leva sig med i och ett modernt sound trots att det, påminner ganska kraftfullt om klassisk hårdrock. Jämför man med Start From the Dark, finner jag det här vara betydligt ”lättare” musik att ta till sig. Vilket också gör att det inte är lika intellektuellt utmanande, går snabbare att ta till sig och troligen går snabbare att tröttna på även om jag inte slitit plattan tillräckligt länge för att kunna uttala mig om det med säkerhet än. Men lite logiska gissningar måste man väl få ägna sig åt – eller?

Även Andreas Carlsson, som den stora massan nu, mer eller mindre, har lärt känna genom talangtävlingen Idol, är inblandad i en del av materialet. Jag kan väl inte påstå att hans inblandning gör att låtarna sticker ut mer men den tydliga ambitionen att försöka leverera hits känns ännu starkare i just de spåren han är inblandad i. Hur som helst är det här en samling bra låtar på ett album med ett skönt sound som andas traditionalism i all sin modernitet.

Och trots att man egentligen känner igen allting innan man lyssnar så finns det helt klart kvalitéer att hämta. Bandet har experimenterat lite och det är trots titelspårets radioflirtande sound rätt mycket bluesinfluenser. Det påminner nästan lite om klassisk hårdrock a la Deep Purple på många ställen och då menar jag väl egentligen själva kompositionerna mer än produktionen som låter klart modernare än så. Tyvärr innebär detta att det nästan blir lite för modernt emellanåt med sådana där hiskeliga filter på röster och instrument som bara får det att låta illa. Det är inget grepp jag är förtjust i men det handlar å andra sidan om väldigt sparsamt räknande tillfällen.

Annars är det faktiskt John Norum som får väldigt stort utrymme och det råder ingen tvekan om att han är en mycket skicklig gitarrist. Inget som sticker ut från mängden när det gäller solospelet kanske, men det är stabilt och han hänger sig inte åt några vidlyftiga solomasturbationer, för sakens egen skull utan håller det inom ramarna för vad musiken klarar av.

Bästa låten? Avslutande balladen In My Time får min röst! Nu är det här förvisso Digipacken som har två livelåtar som bonus efter detta, men de kan man helt enkelt ignorera om man nu inte råkar gilla dem förstås. Överlag känns plattans andra halva mer kvalitativ, men det beror kanske på att de förmodade radiolåtarna avverkas först.

6/10