Året var 1984 och när skivan
släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt
sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det
inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna.
De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den
värsta yran som blossade upp kring Bon
Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med
facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med
annat som man tyckte om på den tiden.
Men alldeles oavsett hur mesig
musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört
plattans inledningsspår – Runaway, på
radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade
på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här
’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler.
Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.
Dock rubricerar jag det här
fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu
som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i
och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni
se. Lyssna på tidigare plattor med Black
Sabbath och Deep Purple och säg
om det motsvarar dagens definition av hårdrock?
Men i mitten på 80-talet var det
här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i
mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena
vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band
som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen
eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av
diskussioner idag – eller?
Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något
man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och
försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något
sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av
innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir
helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och
framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den
hitkvalitet i några av de andra låtarna.
6/10
