Den här skivan har ett mycket
modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter
inte alls lika mycket Accept längre,
det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt
enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den
som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen.
Men det går aldrig till överdrift, Udo
försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom
ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns
några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket
bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som
gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen
sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga
särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt
genomfört album som håller fortfarande.
