Det tog mig många år innan jag riktigt fattade vad det
var för slags musik som rymdes på den här debutskivan av vår svenska sångfågel Lisa Ekdahl. Hela tiden har jag förstås
rubricerat det som visor i någon form och det står jag fast vid, men det finns
också inslag av jazz och det jag upptäckte bara häromdagen – i de låtar jag
håller allra högt finns det faktiskt något som jag skulle vilja kalla för
latinorytmer!
Ingen har väl kunnat undgå den stora monsterhiten som
kanske startade Lisas karriär på allvar – Vem Vet. Det är en bra låt, det är
inget snack om det, men jag tycker det finns andra låtar som inte är fullt så
uppenbara som är betydligt bättre! Benen i Kors, Jag Skrek och Flyg
Vilda Fågel för att nämna ett par.
Texternas teman växlar mellan ovillkorlig kärlek som inte
kan förnekas rationellt och relationsproblem där både gräl och ånger är
förekommande. Lisas textförfattande
på den här skivan är fullständigt briljant och ingen kan väl säga att hon inte
har en speciell och lätt igenkänningsbar röst? Om man tycker om det man hör är
ju en annan femma förstås! Själv älskar jag det! Det här var min inkörsport
till hennes musicerande och det är mig ett sant nöja att nu åter gå igenom
skivorna för en fräsch uppfattning om dem. Den här var klart bättre än vad jag
mindes dem som och det är ju angenämt när det förhåller sig på det sättet!
9/10
