Accept – Blind Rage – 2014

Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära!

Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en annan vokalist med i bilden. Låtarna är klassiska, sådana man förväntar sig av Accept. De låter som det gjorde på den gamla goda tiden – fast fräschare. Jag vet inte vad det är men gitarrsoundet har alltid varit bandets starka sida. Det är fortfarande utpräglat och igenkänningsbart och jag älskar det! Det är en tjock härlig ton som inget annat band har. Plus den karakteristiska manskören som också alltid har varit Accepts kännetecken under många många år.

Kan man göra en så här bra, fräsch, modern och klassisk platta 35 år efter debuten och som fjortonde album vill jag veta var som kommer härnäst. Accept är här igen, de tillhör de stora och kommer alltid att finnas med dem. Åtminstone för överskådlig framtid!

9/10

Iron Maiden - Iron Madien - 1980

Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för perfektion!

Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray som finns med än idag. Övriga roller står Paul Dianno (sång), Dennis Stratton (gitarr) och Clive Burr (trummor) för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång som Bruce Dickinson senare skulle tillföra.

Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog, ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej, jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker, vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare även skulle bli musikal med musik av Andrew Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler. Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se det.

Steve Harris är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte the Harlot som Dave Murray står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan krusiduller och producerades av Will Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt riktigt bra! 

9/10

Fight – War of Words – 1993

Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället. Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att jag skriver några rader om den!

Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av från Judas Priest. Det sägs att det här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa att Rob numera sysslade med imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget. Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har jämfört soundet med Panteras. Jag lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse, mina kunskaper om Pantera är tyvärr alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om hur det egentligen ligger till.

Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten på ett helt annat sätt. Självklart har Rob Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga pitchen som Rob hade gjort sig känd för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också tar till de nedre registren i flera låtar.

Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan. Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den låter lite sunkigt.

9/10

Köp den här: CDON

Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004

Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck

Vatten Under Broarna

2004

Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10

Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009

Mikael Wiehe

Sånger Från En Inställd Skilsmässa

2009

WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

9/10

Totta & Wiehe: Dylan

Totta & Wiehe: Dylan

2006

EMI 094635680126

Jag får väl börja med att erkänna att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här har fått en ny svensk text av MikaelWiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här recensionen med att lyssna på Dylan själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.

                                                          

Ganska snart inser jag att det här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckades åstadkomma, och jag vill åter igen betona att det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt att använda mig av. Dock känner jag till originalen till ett par av spåren och kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.

Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen. Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst. Att det är Totta som står för sången hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!

Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till en slutlig eruption med orden: Ja, jag hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav.

Men briljansen kan inte enbart tillskrivas Wiehe, utan som jag tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite intetsägande tonen han begagnar faktiskt är helt i linje med vad musiken behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag kan försäkra om att han gör ett gediget arbete och det här blev förresten hans sista skiva.

Hur som helst är det här en riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är bättre…

9/10

Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973

Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Recension: ZZ Top - Tejas - 1977

Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter.

Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock men det finns något mer som inte varit närvarande tidigare. Märk väl att det handlar om ytterst subtila influenser och absolut inget man lägger märke till vid första genomlyssningen. Det är snarare när man penetrerat albumet ett stort antal gånger och verkligen trängt på djupet för att försöka hitta alla nyanser.

På listorna lyckades man inte toppa framgången av det föregående albumet Fandango men man nådde i alla fall plats 17 på billboardlistan! Singlarna It’s Only Love och Arrested for Driving While Blind som jag nämnde tidigare kvalade in på listorna men inte högre än plats 44 respektive 91. En besvikelse jämfört med Tush från Fandango kanske men som album betraktat finner jag det här vara mera homogent och sammanhängande. Inte de allra största höjdpunkterna av enskilda låtar kanske men ett fantastiskt album på alla andra plan!

Gibbons, Hill och Beard delar på låtskrivandet på samtliga spår utom det sista – Asleep in the Desert, som Gibbons står för helt själv och det är kanske först nu som trion blir riktigt samspelta. Det känns som om låtarna är framlekta under jamsessions även om detta förstås är svårt att sia om. Det känns också som om inget är övermäktigt för de tre bandmedlemmarnas musikalitet. De lyckas med allt de tar sig för och det känns helt naturligt. Jag har sagt det förr men det är dags att säga det igen, det är det här albumet man ska ha… – 9/10

Lisa Ekdahl – Lisa Ekdahl – 1994

Det tog mig många år innan jag riktigt fattade vad det var för slags musik som rymdes på den här debutskivan av vår svenska sångfågel Lisa Ekdahl. Hela tiden har jag förstås rubricerat det som visor i någon form och det står jag fast vid, men det finns också inslag av jazz och det jag upptäckte bara häromdagen – i de låtar jag håller allra högt finns det faktiskt något som jag skulle vilja kalla för latinorytmer!

Ingen har väl kunnat undgå den stora monsterhiten som kanske startade Lisas karriär på allvar – Vem Vet. Det är en bra låt, det är inget snack om det, men jag tycker det finns andra låtar som inte är fullt så uppenbara som är betydligt bättre! Benen i Kors, Jag Skrek och Flyg Vilda Fågel för att nämna ett par.

Texternas teman växlar mellan ovillkorlig kärlek som inte kan förnekas rationellt och relationsproblem där både gräl och ånger är förekommande. Lisas textförfattande på den här skivan är fullständigt briljant och ingen kan väl säga att hon inte har en speciell och lätt igenkänningsbar röst? Om man tycker om det man hör är ju en annan femma förstås! Själv älskar jag det! Det här var min inkörsport till hennes musicerande och det är mig ett sant nöja att nu åter gå igenom skivorna för en fräsch uppfattning om dem. Den här var klart bättre än vad jag mindes dem som och det är ju angenämt när det förhåller sig på det sättet!

9/10

Recension: Slayer – Show No Mercy – 1983

Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan gjort och det är småjusteringar som kan göras.

Det här är alltså Slayers debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil has no Boundries och The Antichrist trängs med Die by the Sword och Fight till Death och då är vi inte halvvägs än!

Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!

9/10

SIXX A.M. - The Heroin Diaries: The soundtrack - 2007

SIXX A.M.

The Heroin Diaries: The soundtrack

2007

Eleven Seven Music: ESE005

December 25th, 1986 - Van Nuys. 

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.  It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx Dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. 

This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers 

and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! 

Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. 

Day ten, they seem amazed that I'm alive!

9/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10

Motörhead - The Wörld is Yours - 2010

Motörhead

The Wörld is Yours

2010

UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Kreator - Enemy of God - 2005

Kreator

Enemy of God

2005

Steamhammer: 69842

När Kreators senaste platta – Hordesof Chaos, var ny skrev jag en recension om den och konstaterade att den var lite för skrikig för min smak men ändå klart tilltalande i den instrumentala partierna. Jag fann plattan var hygglig men var kanske inte jättesugen på att införskaffa mer med de tyska hårdrockarna. Men… Självklart vill man vidga vyerna och Enemy of God införskaffades för en tid sedan. Det är plattan före den jag redan har skrivit om och den är inte lika brutal faktiskt!

Detta är enbart positivt. Det blir inte en lika kaosartad upplevelse och sången är mycket mer kontrollerad. Jag tycker också att strukturerna i låtarna är mera genomtänkt och riffen hur bra som helst. Faktum är att det finns väldigt få nackdelar med Enemy of God jämfört med Hordes of Chaos. Det jag hade att invända emot är här som bortblåst. Kvar är en brutalt bra skiva med starka melodier och sköna riff. Det är tysk thrash metal när den är som bäst helt enkelt!

9/10

Recension: Nisses Stuga - Nisses Stuga - 1987

Nisses Stuga

Nisses Stuga

1987

Polar Music International Pols 417

LP

Redan i första spåret blir man varse om det här skånska gladjazzbandets humoristiska intentioner och historien om att Kommunens nya giv skulle vara införandet av en Telefonsluskmarodör, trots att låtens egentliga titel kort och gott är Telefonmarodören, är tämligen bisarr och absurd. Textmässigt kan man emellertid inte låta bli att beundra den uppfinningsrikedom som dominerar den och faktum är att låten faktiskt fick en del uppmärksamhet i radio när den kom, kanske beroende just på sitt lite skruvade och sexuella tema. Det här var förresten inte första gången låten fanns med på skiva, redan 1983 förevigades den på plattan Discret, dock i en något annorlunda version. Personligen föredrar jag den här senare men det är ju så klart en smaksak.

Discret innehöll för övrigt även en del av den här plattans övriga repertoar i annorlunda versioner som Magdalena, Ungerskt Nummer, Håriga Ben, Lägenheten Eller Livet samt Eslövs Röda Armé. Samtliga återfinns i bättre, mer genomarbetade versioner, både musikaliskt och produktionsmässigt på den här plattan. Man begränsar sig inte till att göra musik i en enda genre utan många grenar skjuter ut åt olika håll från gladjazzens kärna. Ta till exempel nämnda Ungerskt Nummer som är en pastisch på gränsen till travesti på vad man förknippar, rent folkmusikaliskt, från den delen av världen. Texten är naturligtvis humoristisk skriven men väldigt svårbeskriven utanför sitt sammanhang. Kortfattat behandlar den inmundigandet av en festmåltid med gott om alkoholhaltiga tillbehör, allt multiplicerat med siffran 6.. Avslutningen är både fenomenal och oförutsägbar, men troligen väldigt behövlig för sångens huvudperson.

Vidare har man illusionerat asiatiska skalor i Ris-Otto, där man naturligtvis upptäcker hur fel man haft, om man nu trodde man visste ursprunget till maträtten. Allt på det säregna vis Nisses Stugas texter funkar. Likaså i Lägenheten Eller Livet, som inte är svårt att få till ett inlägg i den dåvarande debatten om bostadsbrist, Varje mord har en benägenhet att resultera i en ledig lägenhet eller det är inte dig jag vill åt, det är din lägenhet, precis som om bostadsbristen skulle ursäkta denna form av vigilantism!?

Men Nisses Stuga tar ut svängarna och drar sig inte för att överdriva, så även i det som för undertecknad nästan blivit associationen framför alla andra med bandet – Eslövs Röda Armé, som inte nödvändigtvis är den bästa låten, men som säkerligen innehåller störst överdrifter. Sången är maskerad till en kampsång och den revolterande organisationen saboterar samhällets struktur på alla möjliga sätt. Till exempel:

• Hänga toalettpapper efter tåget
• Trycka sönder en tomat på Domus
• Hungerstrejka när det är fisk till mat
• Skrämma fiskarna i djuraffären

Man drar sig heller inte för att driva med ålderdomsvården och i en brilliant raggtime, som beskriver musikstilen lika bra som textens fokusering på raggningskåta pensionärer som tar varje tillfälle i akt att få tag i lite lammkött. Man har inte fallit i fällan att ta den plumpa gubbsjuka humorns väg a’la Eddie Meduza, utan har istället valt att låta gruppens enda kvinna (Marianne Larsson) representera ålderdomen. Att ragga på manligt lammkött torde vara aningen mer accepterat och därmed undviker man ramaskri från feministiskt håll. Naturligtvis kan man heller inte jämföra Eddie Meduzas vulgära vokabulär med Nisses Stugas rumsrena humor!

En annan textrad, som också sugit sig fast som en blodigel på hjärnbarken, är den som avslutar Psykologvisan, en visa som beskriver lyteskomik in i minsta detalj. Efter att först ha blivit av med diverse kroppsdelar på alla möjliga sadistiska sätt, blir till slut huvudpersonen i visan psykolog, för att själv kunna förstå sina sjukdomar. Efter allt detta tragiska, för man måste väl ändå beteckna det hela som tragikomiskt, avslutas visan sadistiskt med: Med din svåra paranoia/Alla vårdarna vill skoja/När de jagar dig igenom korridorerna!

Avslutningsvis tänkte jag motivera varför jag, trots min förälskelse i plattan, inte ger den ett obefläckat betyg, trots alla underförstådda superlativ jag överöst den med. Det beror inte på de musikaliska kvalitéerna eller någon brist i textförfattandet. Det beror heller inte på någon brist i parodierandet, som är fullständigt brilliant i till exempel Toaletten, där man inte behöver vara något geni för att förstå att det är Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som åsyftas, eller dansbandskarikatyren Magdalena. Dock måste jag på något sätt kompensera betyget för just detta strövtåg in i dansbandsgenren, och trots brilliansen i förlöjligandet, väga in avsaknaden av min personliga affektion för denna genre. Men satiren är som sagt klockren och texten är sprängfylld med klichéer, ta bara den inledande och talade presentationen av låten, här kommer en alldeles nyskriven sak, som Ni säkert kommer att känna igen allihopa.

9/10

Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10 

Lars Winnerbäck – Med Solen i Ögonen – 1998

Ett variationsrikt album som visserligen grundar sig helt och hållet i rockmusik men som hämtar inspiration från både småjazziga pianoballader och mer regelrätta upptempolåtar. Genomgående för albumet är dock de kvalitativa texterna som känns ovanligt äkta och självupplevda, även för att komma från Winnerbäck. Naturligtvis infinner sig snart en viss förälskelse till killens sätt att uttrycka sig, till exempel i Pacemaker som inleds med orden: Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt och handlar om ett uppbrott och förstärks sedan med: Jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag går från upptäckt till upptäckt med Winnerbäck, och när jag nu går igenom hans skivkatalog upptäcker jag vilka kvaliteér det finns, och frågan är om inte det här är det bästa albumet jag hört med honom än så länge!

9/10 

Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Recension: Metallica – Master of Puppets – 1986

Definitivt en milstolpe inom thrashen och det hävdas ofta att det här faktiskt var den första plattan i genren. Med låtar som nu klassiska, Battery, titelspåret Master of Puppets och Disposable Heroes visade Metallica hur det skulle låta och introducerade de komplicerade låtstrukturerna som sedan skulle bli genrens epitet. Dock anser jag, att hur bra dessa låtar än är och jag älskar dem verkligen så finns det, men risk för att bli hudflängd, mindre intressanta låtar också som drar ned betyget en smula. Jag är till exempel inte en vansinnigt stor älskare av varken Leper Messiah eller Welcome Home (Sanatarium), som visserligen fyller en viktig funktion för skivans struktur och troligen är musikaliskt komplicerade bortom min receptionsförmåga, men vars melodislinga inte tilltalar mig så mycket.

9/10