Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014

Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10

Fight – War of Words – 1993

Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället. Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att jag skriver några rader om den!

Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av från Judas Priest. Det sägs att det här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa att Rob numera sysslade med imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget. Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har jämfört soundet med Panteras. Jag lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse, mina kunskaper om Pantera är tyvärr alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om hur det egentligen ligger till.

Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten på ett helt annat sätt. Självklart har Rob Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga pitchen som Rob hade gjort sig känd för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också tar till de nedre registren i flera låtar.

Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan. Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den låter lite sunkigt.

9/10

Köp den här: CDON

Halford – Resurrestion – 2000

Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 

Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10