Jag vet inte riktigt hur man ska
rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter
väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att
låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar
åtminstone vara väldigt imponerad av Mick
Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det
verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt
enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling
Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att
det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp
till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag
kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse
när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.
Allmänt om musik, nyheter, recensioner, tips, med mera! Allt från hårdrock till visor, svenskt och utländskt.
Recension: Alice Cooper - Love it to Death - 1971
Love it to Death (1971) –
Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med.
Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta
lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte
blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande,
från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long
Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika
låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m
Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan
anses innehålla samma tema som Kiss:
Charisma
från några år senare, live fortfarande?
Men det slutar inte där. Det
finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och
spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina
absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av
Alice Cooper själv där han tar på
sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket
upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i
sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad
of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för
att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals
klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda
låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i
varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som
helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare
ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt
intresserad av en komplett samling. 7/10
Etiketter:
07/10,
1971,
Alice Cooper,
Rock
Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005
När jag lyssnade på den här
skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt
tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har
lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon
form av blandning av The Sweet från
70-talet, Queen i sina mest
pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar
lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är
det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter.
Sångaren påminner väl lite om Mika
och Freddie Mercury, det är kanske
mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman
i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt”
och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första
genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande
och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om
man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt
klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans
extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här
skivan verkligen värd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)