Recension: Reef – Glow – 1997

Jag vet inte riktigt hur man ska rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar åtminstone vara väldigt imponerad av Mick Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.

5/10 

Recension: Alice Cooper - Love it to Death - 1971

Love it to Death (1971) – Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med. Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande, från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan anses innehålla samma tema som Kiss: Charisma från några år senare, live fortfarande?

                                             

Men det slutar inte där. Det finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av Alice Cooper själv där han tar på sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt intresserad av en komplett samling. 7/10

Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005

När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10