Kiss
Sonic Boom
2009
Road Runner Records RR7805-2
Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick
it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym
och Crazy
Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt
för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen
kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl
lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har
man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar
rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen
är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg
sitt första ljus just under bandets tidigaste år.
Samtidigt låter det inte
föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och
även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i
helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen
tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som
”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock
som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en
låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den
gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos
lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!
Det finns förstås en fara i att
man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på
en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är
inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan
det material som huvudsakligen kommer från Paul
Stanley respektive det som kommer från Gene
Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen
överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig
att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen
ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons
låtar, kanske håller något längre än Stanleys
i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga
åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.
Men allt det där är egentligen
spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är
kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är
en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang
som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta
överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?
8/10
