Mikael Wiehe:
Ta Det Tillbaka
2010
Warner Music Sweden:
WMS5051865-825326
Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva!
Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det
finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och
placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära
aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de
styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.
Det som är nytt är däremot att
han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är
lite synd. Jag gillar bättre när Mikael
Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans
en recension som hävdade att Mikael
Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte
göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till
den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har
Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej
Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en
människosyn, som enligt Mikael Wiehe
återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och
fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.
Och vårt kungahus kommer
sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär
samma tema som Nils Ferlin en gång
diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt
under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens
topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om
välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig
mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan
– Gud,
Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala
ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande
problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående
har belysts under hela Mikael Wiehes
karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg
att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater,
medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg
att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.
Men det är inte bara gnällande,
tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn
till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till
kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe,
det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är
det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe
ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är
tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron.
Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén
förstås ett faktum!
Albumet innehåller dessutom en
hel bonusskiva med Mikael Wiehe live
sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan
tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en
fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna.
Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt
så lyckas han alltid med sina presentationer.
8/10
