Recension: Alice Cooper - The Eyes of Alice Cooper (2003)

Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen from Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på ex text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10

Lars Winnerbäck – Med Solen i Ögonen – 1998

Ett variationsrikt album som visserligen grundar sig helt och hållet i rockmusik men som hämtar inspiration från både småjazziga pianoballader och mer regelrätta upptempolåtar. Genomgående för albumet är dock de kvalitativa texterna som känns ovanligt äkta och självupplevda, även för att komma från Winnerbäck. Naturligtvis infinner sig snart en viss förälskelse till killens sätt att uttrycka sig, till exempel i Pacemaker som inleds med orden: Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt och handlar om ett uppbrott och förstärks sedan med: Jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag går från upptäckt till upptäckt med Winnerbäck, och när jag nu går igenom hans skivkatalog upptäcker jag vilka kvaliteér det finns, och frågan är om inte det här är det bästa albumet jag hört med honom än så länge!

9/10 

Recension: Mikael Wiehe – Sevilla – 1998

Det här var en platta som initialt inte tilltalade mig nämnvärt mycket. Förutom inledande När Ormen Ömsar Skinn (Du trodde du var säker/Du trodde du var trygg/Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg/Livets autostrada/Där du drog fram i alla din glans/ har blitt en damig byväg som inte leder någonstans) som förvisso är enormt medryckande (vilken också var det egentligen anledning till att jag köpte skivan) och den osannolika duetten med Thomas Di Leva: Vad Bryr sig Kärleken, fann jag plattan allt för pretentiös och tråkig för min smak. Inget sting i texterna och allt för mycket romantiska omskrivningar för att vara riktigt lyckad. Men det var då… Nu, tio år senare är det annorlunda! Kanske behövde skivan, eller snarare lyssnaren (jag) tid på sig att mogna innan det gick att ta till sig underfundigheterna, klangerna och de vackra melodierna. För det här är utan tvekan en samling sånger vars innehåll betyder något, vare sig det är kärleksförklaringar som Utan Dej Jag gick som döv och blind/utan dej, utan dej/Jag gick omkring i blindo utan dej eller mera framtidsbejakande som i Ride Johnny Ride. Om detta är en utvecklande fortsättning på öppningsspårets dystra konstateranden (Adjö till allt det gamla/Hallå till alltig nytt/Åt helvete med murar och med gränser/Åt helvete med sorgerna/och åren som har flytt/Där framme finns en morgondag som glänser) eller en betraktelse av trångsynthet (Det finns så många väktare som står vid varsin grind/ De gapar och bevakar och befaller/ Det finns så många fängelser där människor spärras in/och de värsta är väl de som saknar galler) är väl upp till lyssnaren att avgöra.

7/10