Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid
gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som
alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har
lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig
att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast.
Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från
bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen
otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt
som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en
hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och
kom ut på singel.
Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan
där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget
konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras
senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste
de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås
inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den
fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir
väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om
föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det
kanske svagaste albumet från Iron Maiden,
fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de
är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på
The
Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers
kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist
än Paul Dianno.
Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den
här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die
With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt
är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för
undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den
här plattans litterära låt, för Steve
Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är
förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl
sett David Lynchs film. Det brukar
inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter
mellan den här låten och filmen i alla fall.
I övrigt så har Clive
Burr lämnat bandet och den klassiska Iron
Maiden trummisen Nicko McBrain,
som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat
sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för
bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive
som trumslagare. Nicko hittar på
lite mer med trummorna än vad Clive
gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är
komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson,
Adrian Smith, Dave Murray och Nicko
McBrain!
8/10
