Iron Maiden - Killers - 1981

Först tänkte jag skriva att den här andra skivan med Iron Maiden är lika dålig om den första är bra, men jag kan inte med gott samvete ge den ett så pass lågt betyg som detta skulle innebära. För även om låtmaterialet är ganska tråkigt och inte utmärker sig på något sätt finns det en del andra saker som gör att den här känns som ett viktigt steg för bandet. För det första är det första skivan där Dave Murray spelar tillsammans med Adrian Smith som senare skulle bli ett mycket välansett och samspelat gitarristpar. För det andra är det första skivan som Martin Birch producerar och för det tredje är det den sista med Paul Dianno på sång.

Men låtmaterialet är alltså förhållandevis svagt jämför med debuten och vad som senare skulle komma också. För min egen del är det egentligen bara Murders in the Rue Morgue, som mycket löst baseras på en berättelse av Edgar Allen Poe som är något att ha! Möjligen kan man väl säga att Wrathchild har någon form av igenkänningsbar hook, annars tycker jag att det är ganska dåligt på den fronten. Det är överlag ganska mediokert, låt vara att de möjligen är avancerade till sin struktur vad gäller tempoväxlingar och annat och det hörs tydligt att Steve Harris är en basist och låtskrivare som har framtiden för sig men det känns inte som han har funnit sitt rätta jag riktigt än här. Det är också han som har skrivit i princip allt material på hela skivan.

Det är ambitiöst men tyvärr blir det inte mycket mer än så eftersom det är ganska tråkiga melodier inom kompositionerna. Däremot är det ytterst musikaliskt kompetent och det är delvis därför jag känner att jag måste höja upp betyget en smula också. Det finns inget som helst att klaga på när det gäller det utan det är kompositionerna som är problemet. Det är märkliga strukturer och det är väl kanske till och med så att bandet var lite före sin tid med den här skivan. – 4/10

29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

16:e maj i musikhistorien: 30 år sedan - IRON MAIDEN - PIECE OF MIND - 1983

Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast. Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och kom ut på singel.

Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det kanske svagaste albumet från Iron Maiden, fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på The Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist än Paul Dianno.

Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den här plattans litterära låt, för Steve Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl sett David Lynchs film. Det brukar inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter mellan den här låten och filmen i alla fall.

I övrigt så har Clive Burr lämnat bandet och den klassiska Iron Maiden trummisen Nicko McBrain, som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive som trumslagare. Nicko hittar på lite mer med trummorna än vad Clive gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson, Adrian Smith, Dave Murray och Nicko McBrain!

8/10

Bruce Dickinson – The Chemical Wedding – 1998

Året efter Accidentof Birth kom The Chemical Wedding som kanske inte riktigt lever upp till föregångaren men som fortfarande är riktigt bra! Jag har inte analyserat texterna in i minsta detalj men trots att filmen The Chemical Wedding om Aliester Crowley som Bruce Dickinson var med att skriva så lär det inte finnas något direkt samband. Jag bryr mig inte direkt om hur det ligger till med den saken trots att jag egentligen är mycket intresserad av texter. Det viktigaste för mig i det här fallet är att musiken är bra och det är den!

Medverkar gör Bruce Dickinsons vapendragare Adrian Smith från Iron Maiden och faktum är att det låter en hel del Iron Maiden om det här! Borta är alla spår av de första skivornas ”vanliga” rock och melodiska popslingor. Här är det frågan om Heavy Metal igen och jag gillar det! Ska man ha något negativt att säga så skulle det väl vara att låtarna tycks upprepa sig själva en smula. Men jag ser egentligen inget negativt i att man har ett tydligt tema som återkommer då och då tvärs igenom albumet.

8/10

Recension: Bruce Dickinson – Accident of Birth – 1997

Det här är Bruce Dickinsons fjärde soloskiva och den första som faktiskt är riktigt riktigt bra! Visst fanns det tendenser på föregående Skunkworks men de inledande två plattorna Tattooed Millionaire och Balls to Picasso har väldigt lite med det här att göra. Borta är den lättsammare pop-rocken, istället handlar det om tung vokalbaserad heavy metal!

Skulle man bara gå på de inledande spårens kvaliteter skulle jag utan tvekan delat ut ett fullbetyg åt den här skivan. Men som vanligt är det inte fallet och det finns några svackor här och där. Rösten sviker dock aldrig Bruce Dickinson och ska man enbart se till teknisk kompetens är det heller ingen tvekan om vilken betyg som borde utdelas. Men allting är inte så enkelt och man måste även ta med andra variabler i ekvationen.

Nu blir slutresultatet mycket gott i alla fall och det finns verkligen inget att skämmas över med denhär plattan. Medverkar gör även Adrian Smith som även han har ett förflutet i Iron Maiden. Det vill säga när det här plattan kom var både Bruce och Adrian före detta medlemmar av bandet. Numera är de båda tillbaka där de, enligt mig, hör hemma! För övrigt finns det mycket av Iron Maidens sound här, vilket i sig inte är särskilt märkligt eftersom sångaren tenderar att färga bandens sound ganska rejält.

Ska man bara ha ett av Dickinsons soloalbum är det utan tvekan det här man ska ha!

8/10

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10