Saxon – Solid Ball of Rock – 1991

Oj! Jag minns inte ens när jag lyssnade aktivt på Saxon senast! Den senaste skiva jag införskaffade var på vinyl före CDns tid så det är ett tag sedan nu. Vad jag ryckte minns jag verkligen inte. Hur som helst så var det Innocence is no Excuse om jag inte minns helt fel. Var för jag lutade lyssna på dem har jag ingen aning om för jag har för mig att jag verkligen gillade dem. I skivbackarna att även Crusader och The Power and The Glory, det vet jag.

Därför var det med spänt intresse som jag tog mig an den här. Det är väl i och för sig som det brukar vara, det är oerhört intressant att utforska musik man inte riktigt har koll på. Dock är det inte lika roligt, som här när man blir besviken över resultatet. Saxon visar sig vara lite för mesigt för min smak. Om det sen är bandet som har ändrat på sig eller mina preferenser ska jag låta vara osagt. Besvikelsen infann sig i alla fall.

Men dåligt är det verkligen inte! Det är kompetent framförd och skriven musik. Och ingen ska komma och säga att Biff Byford inte kan sjunga!

5/10

Motörhead – 1916 – 1991

Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörhead för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym…

När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara något negativt men Motörhead är ju lite speciella på det viset, Lemmy och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av Phil ”Philty Animal” Taylor bakom trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.

Lite typiskt är att de är de mest otypiska Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra text är det också på den. Hyllningen till Ramones – R.A.M.O.N.E.S. – är härligt punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte förknippar Motörhead med, en mycket lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.

De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står sig dock fortfarande!

6/10

Idag i musikhistorien... Metallicas svarta fyller 22 år!

Det är väl allmänt känt att det här var det Metallicaalbum som delade fansen i två läger. De som tyckte att det här var början på Metallicas karriär och de som tyckte att det istället var början till slutet. För min egen del tyckte jag att Metallica hade sålt sig till kommersialismen. Varför det egentligen skulle vara något fel i det vet jag inte men det var i alla fall en omväg från ”den rena vägen”. Idag är jag inte lika bekymrad över en sådan sak utan inser att det är de musikaliska värdena som är det intressanta, inte om artisterna faktiskt vill tjäna pengar på sin musik.

Det senare har förstås Metallica Gjort med råge och det var tveklöst den här plattan som fick dem att nå ut till den breda massan. Får min egen del tycker jag ungefär att halva är hur fantastisk som helst! Den är inte lika musikaliskt avancerad som föregångarna, strukturellt sett. Låtarna ä snuddar inte vid tiominutersstrecket och det är väl på gott och ont kanske. Det är i alla avseenden lättare att ta till sig musik som inte är lika lång och för radiostationer finns det heller ingen tvekan vad som är att föredra.

Bandet fick en megahit med plattan och kanske framförallt med Enter Sandman som är en mycket medryckande Heavy Metal låt. Det är inte Thrash längre utan betydligt mera återhållsamt så jag förstår verkligen de som anser det här vara Metallica första album. Samtidigt måste vi som gillade de tidigare låtarna och deras tidigare musikaliska stil ha rätt till vår uppfattning också. Musikaliskt är det på väg att inte vara det band som vi lärde oss att älska, så är det bara!

Jag gillar som var ungefär hälften av låtarna väldigt mycket! Praktiskt nog ligger samtliga av dessa på plattans första halva. Något som bandet också uppmärksammade när de skulle till att framföra hela plattan live. Man tog helt enkelt beslutet att spela den sista låten först och sedan arbeta sig mot början eftersom man tyckte att de starkaste låtarna fanns där. Dock vill jag inte påstå att de sista låtarna på något sätt är dåliga, det är bara det att de kanske är lite mer experimentella och inte riktigt lika effektiva hits!

8/10

Johnny Winter – Let Me In – 1991

Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Alice Cooper - Hey Stoopid (1991)

Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10

Omar – Blues Bag – 1991

En till en början helt akustisk bluesplatta, tolvorna avlöser varandra och det är rätt skönt att lyssna på Omars raspiga och lite ansträngda röst. Att det är nonsenstexter gör mig inte så mycket, de passar alldeles utmärkt till mina bluesfördomar. Missförstå mig inte nu, jag älskar blues, men man kan bara variera texter om olycka och sorg till en viss gräns. Nåja, efter nio spår ändrar plattan karaktär, även om det sker så följsamt att man nästan inte tänker på det. Som ersättning till den ensamma akustiska gitarren och munspelet som initialt definierar plattan, läggs till elektriska instrument, trummor och bas. På det hela taget tycker jag att den starka inledningen med till exempel Give Me Back My Wig och Lover Man utklassar den andra halvan med hästlängder. Känslan förtas och det blir aningen för polerat för att kännas helt äkta.

6/10

Recension: Bengt Sändh – Naken – 1994

I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10

Recension: U.D.O. – Timebomb – 1991

Det här var den första skivan jag köpte med U.D.O. om man undantar debuten Animal House från 1987 som införskaffades på vinyl. Det var inte förrän långt senare som den byttes ut, eller snarare kompletterades med en CD. Hur som helst så var jag redan vid införskaffandet av Timebomb ganska missnöjd med skivan. Den var lite för utpräglat tuff, fräck och hård och inte alls i samma stil som debutalbumet. Till och med lite mera än var Udo Dirkscheider egentligen klarar av att leverera. Det kändes som om han tagit på sig lite för stora skor helt enkelt. Lite grand som att det ska vara häftigt och fräckt bara för sakens skull och inte för att det tillför musiken något egentligen. Rösten raspar och rosslar mer än vanligt och han tar i så att han blir gul och blå. Han lyckas med nöd och näppe att undvika att göra sig själv till åtlöje men totalt sett är det absolut ingen skiva som kommer att gå till historien. Men egentligen är det väl inget fel på den, jag gillar att ha den i samlingen och att den står i hyllan är bara trivsamt, men särskilt ofta plockar jag inte fram den! I ärlighetens namn måste jag dock hävda att den växt sedan inköpet, men det är ju å andra sidan ganska många år sedan då jag köpte den redan när skivan var ny. Men även om det är hårdare och tuffare, vilket inte med nödvändighet måste vara en fördel, är det egentligen inget nytt under solen. Vi har hört allt förr och det finns inget som direkt sticker ut från mängden.

6/10 

Recension: Elvis Costello – Mighty Like a Rose – 1991

Nu känner jag mig verkligen ute på hal is, för efter att ha tyckt till om både Joe Cocker och Billy Joel kommer nu turen till Elvis Costello (som jag inte heller är så bekant med). Faktum att det här är den enda skivan jag har hört med honom. Att sätta in honom i ett sammanhang är således något jag inte kan göra. Men efter att ha lyssnat igenom Mighty Like a Rose ett antal gånger kan jag konstatera att Elvis Costello inte gör det lätt för vare sig lyssnaren eller sig själv. Han är en sann musikalisk konstnär och det är svårt att sätta en etikett på honom och hans musik. För liksom det är lättare att benämna Mikael Wiehes musik som ”sånger” istället för rock, pop eller folk, är det lättare att säga att det här rör sig om kompositioner snarare än genrebestämd musik. Jag finner den ohyggligt intressant, men som någon skrev behöver det inte vara en positiv egenskap. Det kan lika gärna vara det omvända men man är knappast oberörd och det i sig kan sägas vara en seger! Själv gillar jag det här och kommer att utforska Elvis Costellos diskografi ytterligare!

7/10

Recension: Joe Cocker – Night Calls – 1991

Jag har tidigare delat ut Nobelpriset i inlevelse till Juliette Lewis. När jag lyssnar på den här plattan inser jag att många människor sannolikt skulle utmärka Joe Cocker med denna utmärkelse (om den bara hade funnits) och visst har han en speciell röst. Den är oerhört personlig och han kan ta i som ingen annan. Han lever sig in i musiken som få men jag tycker ändå att har blir ganska flat i längden. Det handlar inte bara om att leva sig in i musiken utan även i texten och det är just där det faller lite för mig. Självklart inser jag att text är något mycket personligt och där endast man själv vet hur saker och ting bör betonas etc. och man kan bara hoppas att vederbörande artist gör en liknande tolkning.

Min erfarenhet av Joe Cocker är inte stor men jag finner det vara en fördel att man slipper se hans ticks när man lyssnar på en skiva kontra en video eller liveframträdande. Det är förstås en del av hans scenpersonlighet men den är så utmärkande att jag finner det svårt att ignorera den även när jag inte ser den. Den inre bilden finns på något sätt kvar i alla fall! Men min referensram är som sagt inte stor och jag har hittills inte skrivit mer än en recension före den här av hans skivor. Min ambition är dock, liksom den har varit med Bob Dylan och Bruce Springsteen, att utöka min kunskapsbas och referensram och kommer också att göra det framöver. Vem vet, kanske kommer jag åter att inse att syndaren håller på att vakna som flera gånger skett med Bob Dylan till exempel?

Det här blir för mig alltså ett ganska slätstruken album rent sångmässigt. Det är lite för mycket ”ta i” över det och även om det är lite av Joe Cookers visitkort skulle jag önska lite mer variation. Att det finns röstresurser är det ingen tveksam om och jag gillar musiken på den här plattan bra. Det är bara det där med variationen som ska till för att jag ska bli riktigt nöjd!

6/10

Recension: John Mellencamp – Whenever We Wanted – 1991

Om Human Wheels var JohnMellencamp “light” så är det här raka motsatsen, åtminstone produktionsmässigt sett. Jag har visserligen inte hela John Mellencamps hela diskografi i huvudet, men jag har sällan hört några gitarriff vara så ”hårda” som här, så ”distade” som här. Som gammal hårdrockare vurmar jag kanske lite extra för detta och jag förälskade mig snabbt i soundet som denna skiva avger. Vad kan man säga mer då? Jo, att första halvan är bättre än den andra. Det är lite mer riff i början, även om man kanske inte kan kalla det riff om man ska vara riktigt strikt. Det är i alla fall lite mer framträdande gitarrer! Mer gitarrdrivet helt enkelt. Det betyder inte att det är speciellt subtilt i andra halvan av skivan heller, det är ganska framträdande där också. Jag tycker att John Mellencamp har hittat en form här som åtminstone trivs mycket bra i mina öron. Det är helt klart en av de allra bästa Mellencampplattorna som jag har i mina hyllor även om det är en helt annan typ av musik än vad det var i början av karriären, eller första halvan av den i alla fall.

8/10      

The Kentucky Headhunters - Still Pickin' (The best of)

Jag kände väl till de här figurerna till namn tidigare, men deras musik hade jag ingen koll på. Och även om jag av princip egentligen ogillar samlingskivor är det en utmärkt inkörsport till något nytt och obeprövat. Skivan är från 1994 och om jag förstår det hela rätt gjordes det tre skivor innan dess. Det här är således inte en samling som spänner över hela karriären! Men bra är det! Det är trevlig Honky Tonk som man blir riktigt glad av att lyssna på. Jag kommer att utforska det här gänget ytterligare!