Recension: Joe Cocker – Night Calls – 1991

Jag har tidigare delat ut Nobelpriset i inlevelse till Juliette Lewis. När jag lyssnar på den här plattan inser jag att många människor sannolikt skulle utmärka Joe Cocker med denna utmärkelse (om den bara hade funnits) och visst har han en speciell röst. Den är oerhört personlig och han kan ta i som ingen annan. Han lever sig in i musiken som få men jag tycker ändå att har blir ganska flat i längden. Det handlar inte bara om att leva sig in i musiken utan även i texten och det är just där det faller lite för mig. Självklart inser jag att text är något mycket personligt och där endast man själv vet hur saker och ting bör betonas etc. och man kan bara hoppas att vederbörande artist gör en liknande tolkning.

Min erfarenhet av Joe Cocker är inte stor men jag finner det vara en fördel att man slipper se hans ticks när man lyssnar på en skiva kontra en video eller liveframträdande. Det är förstås en del av hans scenpersonlighet men den är så utmärkande att jag finner det svårt att ignorera den även när jag inte ser den. Den inre bilden finns på något sätt kvar i alla fall! Men min referensram är som sagt inte stor och jag har hittills inte skrivit mer än en recension före den här av hans skivor. Min ambition är dock, liksom den har varit med Bob Dylan och Bruce Springsteen, att utöka min kunskapsbas och referensram och kommer också att göra det framöver. Vem vet, kanske kommer jag åter att inse att syndaren håller på att vakna som flera gånger skett med Bob Dylan till exempel?

Det här blir för mig alltså ett ganska slätstruken album rent sångmässigt. Det är lite för mycket ”ta i” över det och även om det är lite av Joe Cookers visitkort skulle jag önska lite mer variation. Att det finns röstresurser är det ingen tveksam om och jag gillar musiken på den här plattan bra. Det är bara det där med variationen som ska till för att jag ska bli riktigt nöjd!

6/10