Recension: Bruce Dickinson – Balls to Picasso – 1994

Det här var en skiva som jag köpte när den var ny, eller nästan ny i alla fall, inte för att jag älskade föregående Tattooed Millionaire, för det gjorde jag inte även om det fanns ett och annat spår på den skivan som var riktigt bra! Kanske framförallt titelspåret, men på det hela taget var det en ganska medioker upplevelse. Hur som helst så införskaffades den här, kanske med bakgrunden att Bruce Dickinson trots allt varit sångare i ett av mina favoritband – Iron Maiden, under ganska många år och jag gillade hans röst och det gör jag fortfarande. Så här i dagens ljus, efter att skivan är ganska många år gammal, och jag plockar fram den igen så kan jag konstatera att den verkligen inte är något vidare. Det är en ganska tråkig skiva utan några egentliga höjdpunkter, det är ganska träligt och jämntjockt. Det är å andra sidan ett kompentent album och genomfört efter de förutsättningar som finns, eller fanns kanske snarare. Den påminner varken om föregående Tattooed Millionaire, som trots allt var mycket roligare än det här, eller om Iron Maiden. Det är klart att, när man för första och andra gången står som soloartist, vill hitta på något nytt och inte bara gå i samma fotspår som man redan har gjort och det ska han ha en eloge för. Men särskilt intressant blev det inte.

4/10